Heffaklumpen har ramlat idag. Eller rättare sagt kanat ner för trappen och nu har jag ont på en hel massa ställen. Tror fan att jag lyckats få en spricka i lillfingret. Det är ont och stelt. Kan inte böja ihop handen ordentligt.

   Herre på täppan.

   Regnbågen visade sig idag och visst är det en
till på gång till vänster. Otroligt...

Det gick så otroligt fort. Ibland kan man ju liksom hinna få en liten föraning om att nu kommer man att ramla men nix inte nu. Ena stunden stod jag på översta trappsteget uppe på bron för att i nästa stund ligga raklång på backen. Hysteriskt lustigt, jag vet. Det är just sånt här jag skrattar åt, när det händer andra. Typ när mina leverantörer berättar att de ramlat ner från lastkajen och liknande.

Det enda jag hann tänka var, bara jag inte slår huvudet och det gjorde jag inte. Å andra sidan är väl huvudet den delen som skulle ha tagit minst skada av att ha slagits i. Trä mot trä *hahaa*

Idag är allt förlåtet. Idag är allt glömt och då syftar jag på snökaoset som nästan knäckt mig. Idag fick jag äntligen första bekräftelsen på varför jag valde att bo kvar här efter separationen (bortsett från fantastiska jobbet då) Idag blev det plötsligt plusgrader och solen visade sig.

Vi kom iväg rätt sent på vår promenad men det gjorde ingenting alls. Det var helt ljuvligt. Luften luktar så annorlunda när det blir milt. Den liksom fylls av fuktiga träd, snö, syre och sol *fullkomlig lycka* Och plötsligt kände jag en liten, pytteliten energignista, trots att jag är så slutkörd.  Till och med Ruben var på topp och utförde sina fantastiska bullepiruetter, som han bara gör när han är jättejätteglad.

Den lilla snö som ligger på taket har börjat rasa ner nu, tillföljd av blidan och jag är så glad att min lilla älskade Affe-fis inte är här och behöver uppleva det. Han tyckte  att det var superotäckt med snöraset och blev förskräckligt upprörd varje gång det dunsade till. Ruben däremot ligger och sussar sött i sin korg.

   Hej då solen, vi ses en annan dag.