Å ena sidan, å andra sidan. Jag blir snart sinnessjuk. Nåväl, åtminstone gravt förvirrad. Allt är jobbrelaterat och jag befinner mig i en konstig sits, där mina händer är i princip bakbundna. Men jag förväntas ändå prestera. Lycka till åt mig själv... Tur man har magsårsmediciner på recept.

Hade utbudet varit större/bättre i kommunen hade jag lämnat in avskedsansökan för flera veckor sedan. Hade jag inte trivts så bra i huset och haft hundarna, hade adressändringen varit ett faktum. Nu får jag istället bita mig i tungan, nypa mig i armen och slå tån mot något hårt för att avleda alla tankar som poppar upp i huvudet vid olika "sammandrabbningar" under arbetsdagen.  - Nu skiter jag i det här, passerar så många gånger dagligen i mitt huvud numera. Men ändå, jag är ju jag och det gör jag ju så klart inte. Plikttrogen in i döden, typ....  Fast ändå. Det är där. Där på Ica som hela sinnesstämningen plötsligt kan vända, som i ett trollslag... Vissa människor är magiska och jag är så tacksam...

   Min absoluta ögonsten...

När man inte längre stupar i säng direkt efter maten och när man plötsligt har tid för eftertanke, öppnas ett helt nytt känsloregister. Jag gillar det inte alls. Känslan att vilja gråta fyra gånger om dagen, är fan utmattande. Så jag har skaffat mig en distraktion.  En ny hund. *Hahaa* En blev två, två blev tre och tre blidde fyra. Senaste tillskottet är Holly, 10 månader. Liksom Jamie och Jinx är hon en alaskan husky men med isblå ögon. Love it. Tillgiven och lättlärd. Men en liten aning skällig, sånt gillar jag inte. Hon är på prov tillsvidare.....

   Tre muppar blev fyra.

   "gänget"

   Holly 

Att komma iväg på promenad med fyra hundar är lite meck men det går och jag är mäkta stolt där jag går med mina fyra fyrbenta längs vägen. Att bara gå två är en ren välsignelse. Det upptäckte jag idag då jag bara hade Ruben och Holly med mig. Mitt nästa mål (första var promenad med hela flocken samtidigt) är att få Holly att "dra" när jag cyklar med henne. Uppfödaren har gått bet på den punkten. Hon lägger sig nämligen och spelar död när det blir lite jobbigt, mentalt. Hon har gjort det några gånger med mig också. Första promenaden med Ruben. När hon hamnade på "fel sida" om snöpinnen. När kopplet trasslade ihop sig. Det går väl an i sådana situationer.  Men att göra det i hundspannet med typ 9-10 andra individer kan vara förödande. Så nu ska vi cykla, måste bara blåsa lite luft i de där satans däcken först...

   Holly som spelar död.. Och bullen tycks undra
vad hon sysslar med..

Just det. Har jag nämnt att jag det bär av mot varmare breddgrader igen... Ooops, inte det.... Ok, men så är det iallafall. I november bär det av till Dominikanska republiken och Punta cana i 15 dagar. Om nu inte stället blåst bort. Det har ju varit en orkan där i veckan... Min bästa pappa kommer upp och är hundvakt.

Jag har mer hemlisar men tala silver, tiga guld....

   Ruben har fått en ny "dyr" filt med bullar på.

To be or not to be, det är frågan.....