Den här veckan ökar jag på ensamhetsträningen för Ruben och hoppas att det ska gå bra. Att jag gör för stor sak av det här med att lämna dem ensamma, det vet jag. Ska försöka tagga ner. Men fy vad jag tycker det är jobbigt. Innan jag öppnar dörren och kliver in tar jag alltid ett djupt andetag och hoppas på det bästa, suck.

 

Tillbringar mycket tid med Affe och Ruben i skogen nu och det är så härligt. Det är ju strikt och strängt förbjudet att motionera en valp, så jag kallar hellre våra turer för strövtåg och hoppas innerligt att de inte ska innebära någon fara för hans tillväxt. Jag lunkar på i sakta mak, Ruben knatar på lös i egen takt, vi gör uppehåll för diverse analyser av marken och den enda som egentligen är något missnöjd är Affe, som hela tiden vill framåt, mot nya mål.

   Undrar vad det är för speciellt med just den här
björken, eftersom alla kompisar är totalt
lövbefriade men inte denna.

 
Detta nya, långsamma promenadsätt är dock jättebra för både honom och mig. Jag får visserligen ingen motion men promenaderna ger en annan slags inre frid numera. Och Affen-Piraffen mår definitivt bra även han av att stressa ner.

   Överdimensionerade öron?? Nääää.

   En som vågade vägra titta in i kameran.

Igår kväll var vi på roligheter i kolmörkret och spöregnet. Svärfar ringde mig då han var och letade efter ett påkört rådjur, som enligt utsago skulle vara dött. Men i mörkret är det  minsann inte så lätt att hitta något överhuvudtaget.
Jag och Affe bangar aldrig ett eftersök, fast jag var skeptisk och tvekade. Kolmörkt, regn, inget blod och ingen direkt kollisionspunkt.
Vi provade på ett ställe men Affe markerade noll intresse. Svärfar körde en bit och meddelade att han hittat djuret. Men klart vi inte försitter ett tillfälle att spåra, all träning är ju bra träning så jag släppte på Affe på nytt.
Plättlätt, han fick omedelbart vittring och jösses vad stolt han var, lilla fisen när han hittade djuret. Affe var eld och lågor och jag med. Det är SÅ spännande och roligt att spåra, att "läsa" sin hund, se honom jobba och sedan att hitta djuret. Jag verkligen älskar det.

   Affe och rådjuret.

Förra året letade han ju upp ett rådjur som skytten misstänkte var dött men som sedan visade sig vara i allra högsta grad vara levande. Jag vet ju att djur kan hoppa upp när man kommer inpå, vilket det gjorde och det med besked, nära en hjärtinfarkt där och jag höll nästan på att göra i byxan.
Några rävar har han också lyckats leta rätt på lilla Piraffen. Jag blir så stolt över honom när han gör sådana insatser. Nu vill vi spåra massor, massor.

Ha en fortsatt bra vecka, alla ni där ute.
  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...