Jag har försökt vara optimistisk, tänka positivt, förtränga, inte låtsas se och så vidare men faktum är faktum. Ruben har problem med sin tass, stora problem. Från att ha gått lite speciellt (vispat/kastat fram sitt ben)  vill han nu inte gärna stödja på tassen på ojämna underlag. Tassen börjar bli lite snedvriden och ena tån spretar.

   Klädda för ruskväder.

Är detta så allvarligt som min hjärna säger mig att det är, så lägger jag ner, jag orkar inte mer. I fredags havererade jag totalt. Livet är fan inte rättvist och jag funderar på om jag verkligen har förtjänat detta.
Varför, varför, varför är frågan jag ställer mig, om och om igen...

Tycker ni jag överreagerar? Bakgrund:

Sonny, chihuahua 1 med epilepsi, bukspottkörtelsbekymmer, hjärtfel m,m you name it.
Molly, chihuahua 2 med hjärtfel.
Fanny jack russell (friskast hittills) med sina STORA ont-i-magen-bekymmer och sin cushings.
Emil, parson russell med sin ohanterbara aggressivitet, vilket gjorde att han fick somna in efter bara något år.
Affe, jack russell med en hälta som uppstod vid blott 4 månaders ålder, tillföljd av trasiga samben och nu Ruben.

Fattar ni varför jag ger upp, lägger ner. Hundarna är mitt allt men all oro och allt bekymmer sliter sönder mig.

   Inte alltid man hinner till korgen innan man somnar.

Idag ska vi till veterinären och jag vet redan hur det kommer att gå. Röntgenplåtarna kommer att visa nada, metacam i två veckor, vila, vila, vila.... och sedan fortsätter helvetet.
Nä, jag tänker inte ens försöka låtsas påskina att jag är ok....

   Grabbarnas bidrag till stundande Halloween.