Jag är uppenbarligen oförbätterlig på det här med blogguppdateringar. Inte för att det inte händer något hos tokigterrier, det gör det alltid. Men tiden och framförallt min onda axel sätter stopp för mycket i min tillvaro just nu.

Senaste veckan har gått i veterinärens tecken, då Ruben under ett bullefnatt-anfall, knäckte och spräckte sin högra hörntand. Vilket i sin tur resulterade i två veterinärbesök. Djursjukhuset i G-stad står inte högt i kurs hos mig just nu då jag anser att vi blivit ytterst nonchalant behandlade och som pricken över i fått rejält saltade fakturor. Nå väl, i måndags sövdes Ruben ned och de drog ut tandeländet.

Igår morse när jag slog upp mina blå var det alldeles vitt ute, åh så glad jag blev. Tog en lång skogstur med vovvarna , träden var vita och solen sken, man fick nästan lite vårkänslor. Det var bullebarnets första möte med snön och det föll honom i smaken, tack och lov. Han är ju en  envis liten partikel och är det något han inte gillar uppvisar han det tydligt. Exempelvis går man inte på promenad före frukost, man går inte ut genom ytterdörren om någon plockar i kylskåpet eller utnyttjar skärbrädan  och så vidare och så vidare.

   Så här fint var det igår.

   Lite is har börjat "lägga sig" på ån.

   Mitt lilla snömonster

Efter sina eftersöks framgångar har Affe numera blivit en hyperspårare, det vill säga, ALLT som luktar i backen SKA spåras! Det är en evig kamp på promenaderna och just nu känns det som att jag aldrig kommer att kunna släppa honom lös i skogen igen.  Den lilla bullen verkar gå samma väg och igår fick jag lätt hjärtsnörp då det uppenbarligen luktade yummi-älg-ren-hare-räv? inne i skogen och Ruben styrde bestämt sina steg (lös och ensam) in i skogen utan att kasta så mycket som en blick på mig och Affe.

   Det är något där....

   Rejäla paraboler :)

   Han har äntligen vuxit i sitt fina Madofi-äpplehalsband

   Vroooom i snön

   Affe-fisen, mindre nöjd i sitt snöre

Trevlig helg