för det är lilla Fannys födelsedag!!!

Världens bästa Fanny fyller idag 9 år. Himmel, jösses och pannkaka vad åren trillar iväg. Hela 9 år, fast det vet hon inte om själv att hon är, lilla fröken bus och mattes absoluta ögonsten.

  Rosettprydd, dagen till ära :)

     En pytteliten Fanny, ca 10 veckor gammal

  Finare terrier får man leta efter. Min absoluta favoritbild på henne.

Jag önskar verkligen att detta alltigenom bara kunde ha varit en rolig och bra dag men då vore det ju inte mitt liv vi pratade om. Alltså har jag och självaste födelsedagsbarnet ifråga tillbringat större delen av dagen på djursjukhuset. Har senaste tiden märkt lite förändringar på henne som jag ville kolla upp.  Mycket talar för att hon lider av Cushings sjukdom eller syndrom. Har inte orkat sätta mig in desto mer i själva sjukdomen (än) men det är tydligen en relativt vanlig hormonell sjukdom. En liten tablett kan i många fall lindra symptomen. I en del fall orsakas dock cushings av tumörer i binjurarna, det vill vi absolut inte. Diverse  prover är tagna och i väg skickade. Nu är det bara att vänta och vänta.  Vad var det som hände egentligen, jag fattar ingenting....

Iallafall hade vi kalas när jag och Fanny kom hem. Hon och Affe fick varsin korv och ost bakelse som slank ner i en rasande fart.  

Igår blev det iallafall en riktigt bra dag och jag fick lite känsla av mitt gamla jag. Inledde förmiddagen med en Fannypromenad. Kom hem, lurade med Affe, husse och jämten Lotta på skidtur, ute på isen. Premiär åkning för oss allihopa faktiskt. Varken Lotta eller Affe har varit med tidigare och för oss tvåbeningar var det års premiär. Det var riktigt kalasväder och solen värmde gott. Lite besviken var jag att vi inte medtagit massäck men sunda förnuftet säger att det torde ha blivit synnerligen komplicerat eftersom Affe var mer eller mindre besatt av Lotta. Envis som en åsna är han och har svårt att "släppa" vilket medförde att vi ute på isen fick åka med rejäl distans i mellan oss. Två gånger lyckades han dessutom med konststycket att dra om kull mig. Gissa om jag var glad... I övrigt gick skidandet jättebra och Affe verkade gilla det hela, förutom att skidorna var lite otäcka och livsfarliga att komma nära, vilket jag bara är nöjd med.

Tanken var att vi på kvällen skulle återuppta träningen på klubben efter lång tids bortavaro. Men det blev inget med det eftersom det på eftermiddagen dök upp ett mejl med info om inställda träningstider på grund av kennelhosta. Usch, fy och blä. Jag kan säga att jag är mycket glad att jag inte vistats där på sistone.

Något annat dök upp i stället, något välbehövligare och betydligt mycket roligare, en stadspromenad i trevligt sällskap. Bästa Sari kom med denna strålande idé, så tillsammans med henne och Nemo vandrade vi omkring i stadens sus och dus. Detta var Affes första stadspromenad på evigheters evigheter.

Jag hade låga förväntningar men faktiskt gick det mer än bra. Visst, han drog och var lite smågalen i mellan åt (som det är när bönderna kommer till stan, hehe) Men han kunde ta kontakt och han kunde ta sig tid att sniffa på diverse fläckar. Tidigare har jag upplevt att han inte alls tagit sig tid att lukta, han ska bara fram, fram, fram till varje pris. Så sniffet var definitivt uppskattat. 

Jag agerade dock värsta surtanten och lät varken människor eller hundar hälsa på honom, fast han (och de) så gärna ville. Pust, jag kvarstår vid åsikten att det är JOBBIGT med en glad hund. Det var jobbigt med en aggressiv hund också men på ett helt annat plan. Något mitt i mellan vore perfekt, tack.

Så slut jag var när kvällen kom. Efter en värmande bastu sjönk jag ner i soffan och innan klockan slagit 21 var jag i säng. Behöver jag nämna att Piraff var lika slut han med. När jag tog honom i famnen för att gosa lite var han lika lealös som en urvriden trasa. Faktiskt verkar han trött ännu idag och en trött terrier är som vi alla vet, en trevlig terrier, hihi.