Idag är det två år sedan min Emil fick bli en änglahund. Tror inte jag någonsin blivit riktigt mig själv igen efter den dagen. Något fattas mig, för alltid. Det gör fortfarande ont, jag blir fortfarande ledsen och ibland saknar jag honom så oerhört. Men som på alla andra plan så går livet vidare men utan min Emil.

    Emil  

Vakande med ett ryck härom natten av att något lät. Trodde först det var larmet på bilen som gått igång. Det visade sig istället vara brandkåren som svischade förbi i högsta fart med larm och blåljus påslaget. Klart som korvspad, det brann någonstans i byn.

Och som genom ett trollslag befann jag mig åter på Timmermansgatan, samma känsla av ovisshet, oro och ångest infann sig och magen hotade starkt med att vända sig ut och in.

Huset som finns några kilometer högre upp i byn är totalförstört men ingen människa kom åtminstone till skada denna gång, tack och lov. Jag har inte själv varit och bevittnat förödelsen, fixar inte det. Det räcker med husruinen på Timmermansgatan som jag ser var gång jag åker och tänder ett hedrande ljus. Varför ska det behöva brinna överallt för.......

Att kalla ett föregående inlägg return of skalman visade sig ju vara en stor överdrift. När man är van att köra på i 210 km/h känns det både konstigt och frustrerande att inte kunna eller orka göra det. Nu har jag plötsligt tvingats inse vikten av prioritering. En del saker faller bort eftersom jag helt enkelt inte orkar, tyvärr. Risken är väl kanske att man betraktas som egoistisk men faktiskt så struntar jag i det.

  Morgonpromenad tillsammans med solen.

Gymbesöken är få och jag kan inte påstå att jag saknar dem. Däremot saknar jag känslan att vilja dit och träna. Behöver jag tala om att jag börjar rulta på mig rejält. Hundpromenader tar jag däremot desto fler, till Affes lycka eller förtvivlan. Den lilla gosingen hänger alltid med, lika pigg och glad. Min favoritrunda är den på eftermiddagen just när det börja skymma. Helt ljuvligt att pinna på ensam med hunden inne i skogen. Det är livskvalitet.

Någon som (precis som vanligt) kör sin egen variant av att ligga i soffan, på bilden nedan.

Jag och Affe har picnic i snön, dock lite för kallt än, brrr  

Behövs inte så mycket nu för att knuffa mig ur balans så när Fanny, för precis en vecka sedan, blev riktigt risig var uppgivenheten nära. Dagen började så bra. Vi tog en lång, härlig promenad i det soliga vädret och hon var så pigg och alert. Piggare än på länge och kutade som en galning och riktigt sträckte ut sig. Underbart att se och man blir alldeles varm i hjärtat. Så plötsligt några timmar senare blev hon hängig och låg. Hon ville ut och kissa var femte minut och började kräkas. Så där höll det på hela kvällen och halva natten. Stundvis låg hon på golvet, utsträckt på sidan med fruktansvärda kramper och jag trodde faktiskt att hon skulle dö. Trots detta beslöt jag mig för att avvakta med veterinär. Ansåg, i form av husbehovsveterinär att det inte är mycket de kan göra på djursjukhuset mer än eventuellt koppla in dropp. Men eftersom själva veterinärbesöket är så stressande i sig för lilla fröken väntade jag. Med den tydliga vetskapen att om hon dör kommer jag antagligen att hata mig själv resten av livet för att jag inte tog henne de 15 milen till djursjukhuset.

Säg varsågod, säg varsågod, jag är redo!

 Kom igen matte, gärna någon gång IDAG!

Någon gång under natten vände det, hon kunde slappna av och somna, jag med, uppkrupen i soffan nära, nära.

Hon får fortfarande skonmat och vi tar det väldigt lugnt. Riktigt helt återställd tycker jag inte att hon är men det tar väl kanske lite tid att återhämta sig från en sådan pärs. Vad det var har jag inte en susning om men skulle tro att hon satt i sig något på promenaden. Förgiftning var faktiskt min första tanke.

Nu får hon hänga med på promenad igen men under koppeltvång tills vidare. Affe får inte heller vara lika mycket lös just nu eftersom han uppvisar tydliga symptom av vadd i öronen, selektiv hörsel, dövhet you name it. Frustrerande är bara förnamnet. Laallaaaa, jag hööööööööööööör inte matte.

   Ett ståöra! Var kom det ifrån? Hon ser ju inte klok ut :-)

Ny vecka i antågande, vilket så klart innebär nya möjligheter och nya utmaningar. 

Ha det så gott.