Äntligen, eller det låter ju egentligen förfärligt men jag står fast vid det.

Äntligen har lilla morfar fått somna in, en låga har slocknat, en stjärna har tänts och äntligen har han fått komma till stilla ro, äntligen.

Fast jag vetat, fast jag väntat är det ändå sorgligt, ledsamt och en liten aning svårt att förstå.

Har arbetat och fick under dagen möjlighet att meddela dödsbudet till två personer som jag vet höll av och brydde sig om morfar. Det kändes fint att personligen kunna få framföra det istället för att de skulle höra det ryktesvägen.

Två dödsfall i vår släkt under detta år, ett väntat och ett högst oväntat. I båda fallen fortsätter livet för oss andra, men lite tystare och lite tommare.

Var rädda om er själva och varandra