Julegris, det är jag det och snart kommer jag att rulla fram. Har inte tränat på över ett halvt år och kan knappt gå hundpromenader för knäets skull. Har gått med dem två dagar i följd och nu kan jag inte böja knäet. Dessutom skriker min kropp efter socker när den är trött.
Idag sprack de goda förutsättningarna, att inte fika och jag sitter, i skrivande stund, och äter frusen blåbärspaj. Snacka om desperat.
Måste väl börja ta tag i mitt liv, typ "göra" något efter jobbet, mer än att vänta på att få gå och sova. Kanske blir bättre när jag inte jobbar 50 timmars veckor. Kanske blir jag piggare då och mer ambitiös.

Jag kan vara virrig och snurrig men när det kommer till hundarna har jag alltid full fokus. Därför gav söndagens händelse mig en rejäl tankeställare. Vad hände då? Jo! Hade packat in Ruben i skuffen och Affe-fisen i baksätet för att åka och bada. Kör iväg och tycker det luktar lite avgaser i bilen. Tittar i backspegeln och konstaterar att Ruben verkar stirrig men kör vidare. Tittar igen och undrar verkligen varför han beter sig så underligt. En blick på instrumentpanelen bekräftar mina farhågor. Jag glömt stänga luckan. Milde himmel, fick värsta spagettibenen när jag insåg vad som kunde ha hänt. Tur det var Ruben som åkte där bak, då han är rätt tålig mentalt.
Alltså, börjar jag "slarva" med hundarna är det illa.

Ute är det nu kring 20 grader och jag fryser, mina fötter är iskalla och kräver varma sockar. Jag sitter dessutom inlindad i en filt. Men klagar det gör jag inte, definitivt inte. Men lustigt hur kroppen vänjer sig vid värmen, fast man lider och svettas som giraff.