Detta inlägg har jag påbörjat och raderat säkert 10 gånger. Det jag egentligen skulle vilja skriva är tre fulla rader med de absolut fulaste orden jag kan frammana ur mitt vokabulär. 

Men gör jag det är det säkert någon som tar illa vid sig eller anklagar mig för bristande ordförråd. Det sist nämnda håller jag dock inte alls med om. Lyckas man fylla tre rader med "fula" ord anser jag man har ett mycket gott ordförråd, om än bristande kvalitet.  

Äh, går inte, måste få säga något fult. JÄVLAR, skrivet  med inlevelse så det räcker för tre rader.

Då kan vi gå vidare, så ni får veta orsaken till mitt usla humör. Var i förmiddags till djursjukhuset I Luleå med Affe för hans spökande hälta.

Trodde ju (kanske) att det var höger ben. Det trodde inte veterinären och jag är inte svårövertalad.

Affe markerade tydligt och klart smärta i vänster tass.  

Båda tassarna röntgades men noll och intet fanns att finna på röntgenplåtarna.

Då kan jag åtminstone stryka artros i tassarna som en tänkbar anledning till hältan. Men VARFÖR har han då ont????

Tusen tankar och tre miljoner frågor. Kommer han någonsin att bli bra. Kommer han att behöva äta smärtstillande resten av livet, han blir tre i mars. Hur "hund-värdigt" är det då? Inte alls i mina ögon. Har han ont hela tiden eller bara ibland. Går det att åtgärda.

   Affe i full gång med sin favvosysselsättning, inventera matsäckarna.

Veterinären föreslog Strömsholm för vidare undersökningar. Jag kontrade med  Bagarmossen, Stockholms regiondjursjukhus. Brrr, får rysningar och myrkryp bara Strömsholm kommer på tal.

I dags läget kunde dock samtliga kliniker lika gärna ligga i Thailand, samma svårighetsgrad att ta mig dit.

   Undersöker hyllan.

Skrattade gott när veterinären frågade - Tror du att det går att röntga honom utan lugnande? - Näe! - Trodde nog inte heller det.

Vi är ju gamla bekanta på djursjukhuset och när djursjukvårdaren Sanna kom och hämtade mig och Affe sa hon - Jag funderade just varför man hade sedering på en tassröntgen, men nu förstår jag. *haha* Affe är verkligen ökänd, mera vild än tam. Men lika som han är stressad och vild, är han söt, go och så himla glad. När Sanna kom in på rummet var han nästintill totalt däckad men när han hörde hennes röst började lilla svansen gå som en trumpinne.

   Trött.

   Tröttare.

   Tröttast.

Fattigare, inte klokare (jo, på artrosen då) och mera uppgiven. Just nu får allt vara fram till måndag. Det enda jag ska göra under helgen är att prova transportväskan för att se om flyg överhuvudtaget är ett alternativ. Misstänker dock att hunden är för stor och väskan för liten. Viktmässigt är det redan kört men hittills har jag aldrig behövt ställa hund och väska på våg.

Har själv fått tid till ortopeden, om drygt två veckor och på sjukgymnastens inrådan skulle jag se till att ha så ont som möjligt när besöket infaller. Springa är det som sliter mest, alltså kutar jag av bara den. Men eftersom heffan Jenny tappat i kondition och ökat i omfång, är det inte helt plättlätt att springa milen. Så jag har lagt upp en springplan. Nu verkar det dock att jag kan skrota hela planen. Det har varit en väldigt bra knäperiod men just är det helt åt h-vete. Jag vägrar tro att det är mina nya arbetsuppgifter som förvärrat läget. Då får dom amputera bort mitt knä. Jag slutar ICKE.

Oj, höll på att glömma. Sambo fyller ju år i dag men är borta på jobb, så inget kalasande för hans del. Eller.... What happens in ??? Stays in ????

Fyller man år så ska man ju så klart ha presenter, vilket jag varit lite dålig på att ordna. Så här kommer en annorlunda men VÄLDIGT GENERÖS present.

Biljetter? Nix pix!! Bara att förnedra min blogg med dessa två lagloggor är STORT, för att vara jag. Tvi, tvi, tvi......

Imorgon är det EFIT och jag tänkte nog försöka berika er lördag med lite foton.

Ha en fin fredag och en riktigt trevlig helg.