Förra veckan blev det mega-många-långa träningspass kondition och sanna mina ord, det sliter. För att definiera lite kan man säga att jag har sprungit som min sista dag på jorden var kommen. Med påföljd att jag numera är stel och öm i delar som jag inte ens vet vad de heter. Andra delar kan jag namnge men jag överlåter det till er fantasi *hehe*

Knäet har mirakulöst hållit ihop riktigt bra *lycka* Löpförbud  råder dock nu fram till lördag, minst!  
Så idag blev det i stället styrka med många repetitioner. Jag har redan träningsvärk i armarna, mamma mia. 

Hade jag haft viljan att lägga om min kost hade det nog funnits en viss risk att kroppsformen hade kunnat ändras. Men icke, livet är för kort och osäkert för att levas trist och tråkigt. Någon "nära" har drabbats av obotlig sjukdom och jag börjar så sakteliga att ompröva värdena i livet. Vilket förvisso inte är helt lätt då många av mina värderingar sitter djupt rotade, så även hos omgivningen.

Vet inte om det är våren i sig eller det dagliga regnandet som gör att jag blir så in i vassen trött. Efter frukosten idag kände jag mig totalt orkeslös och kröp ner i soffan med Affe, drog filten över oss och somnade omgående, så underbart.

   Affe, min lilla lycko-fis

Årets första plantor är inhandlade och nerpetade i kruka. Fast inte åt mig själv, utan åt mormor. Tänkte hon skulle få det lite vårfint på balkongen. Fast schhh, säg inget! Det får bli en överraskning :)

   Vita och röda penseer.

Här hemma har jag ännu kvar en stor snöhög mitt på gräsmattan och allt är brunt och tråkigt. Tycker inte riktigt att blommorna "gör sig" innan gräset börjat skifta i grönt. Så jag avvaktar med mitt egna minimala trädgårdspåtande.

I kväll är det äntligen hockeydags igen. Har ju haft snudd på abstinens efter de senaste dagarnas uppehåll för Sveriges del.

Nu ska jag och Affe gå ner till ån och mata fiskarna.