Hela detta inlägget handlar om hur fruktansvärt synd det är om mig. Så ni som saknar empati kan hoppa över denna blogg idag.

Jag tycker så gräsligt synd om mig själv just nu. Stackars, stackars Jenny! Jag har ömkat mig själv sedan i torsdags och det värsta är att jag BARA har mig själv att skylla.

Hade träningsfri vecka förra veckan. Men något måste man ju göra ;) så jag sprang i Nikkala, backe upp och backe ner. På torsdag skulle jag inte springa. Tanken var att jag, innan arbetet skulle slutföra min städning istället. Men jag var på ett rysligt uselt humör och då är bästa botemedlet att kuta livet ur sig. Vilket jag nästan gjorde. Några hundra meter från slutet sa knäet ifrån såpass att jag inte kunde springa ett steg längre. Haltade till bilen och efter det blev det bara värre =( Böja knäet, gå i trappor har varit nästintill omöjligt. Så jag har inte gjort ett skvatt efter det.

Imorse gick jag sakta i en liten backe när jag rastade vovvarna och det kändes. På gymmet (envis som jag är) provade jag springa lite på bandet, samma där. Så det var bara att lägga ner.

Min ena jycke, Emil påverkas definitivt av de extremt lugna prommisarna som bedrivits sista tiden. Han både ser ut och beter sig som en utomjording, suck.