Fick idag höra att jag tindrade som en älva. - Typ som Tingeling frågade jag skeptiskt?  - Ja precis. Haha, skrattar gott. Jag har aldrig tråkigt på jobbet som ni förstår. Älvlik är så långt från mig som man kan komma.

Sotaren var här idag och jag körde snyftvarianten. I slutändan var han väldigt överseende med den rackliga stegen och höll med om det obehagliga med att klättra från den ena stegen till den andra. Jösses, jag har kört med helt fel taktik tidigare, det inser jag ju nu.

Fick mitt aktivitetsarmband idag. Jag gillar det inte, inte än åtminstone. Ovanligt? Näe, inte alls. Fast jag kan faktiskt läsa mina sms i det. Vilket ju kan vara lite praktiskt. Men jag faller nästan av stolen varje gång det kommer ett sms eftersom det vibrerar till i armbandet.

Jag ska dela med mig av min vardag i klantighetens värld. Det är så fruktansvärt mycket jag i ett nötskal. Begav mig i väg till jobbet imorse och lyssnade för ovanlighetens skull på musik i mobilen, försedd med sedvanliga öronploppar. Halvvägs framme i stan kände jag på vänsterbyxficka, där jag ALLTID har mobilen. Tomt! Skit, en hel dag utan mobilen funkar inte. Har en hel del jobbkontakter via mobilen, så den behövs. Bara att vända tillbaka alltså. Nästan hemma slår det mig att jag har musik i öronen. Vilket alltså betyder att jag har mobilen med mig men i jackfickan för att få sladden att räcka till. Vända igen och åka tillbaka till jobbet. Tur man kan skratta åt sig själv.

Med vänlig hälsning Tingeling

Varelsen jag bott med i nästan 18 år, trodde igår när han såg mig på jobbet, att jag var en gubbe. Illa, riktigt jäkla illa. Jag tänker frisörbesök, jag tänker smink, vad sjutton ska jag göra! Något dramatiskt. Nu såg han mig visserligen snett från sidan, iförd en kolossal svart jacka, modell herr. Men hallå, efter 18 år och misstar sig!! Man är ju liksom ganska (helt) körd på "marknaden" åtminstone i den kategorin jag kan tänka mig, om man ser ut som en gubbe *hahaa*

Som att det vore nog. En kollega påstod  att jag såg rätt lidande ut. Jag? Okej, jag har öppnat 10 dagar i sträck, vilket numera innebär uppstigning  kl 2.50 Har ställt klockan lite tidigare för att eventuellt kunna skotta snö *bläääk* Man blir sliten! Men alltså, kontentan: jag ser ut som ett manligt vrak. Trevligt..

Funderar på vad manliga motsvarigheten till Tingeling kan tänkas vara, typ Peter Pan kanske

Det har snöat på mitt skottade tak *skit* Jag får prova köra snyftvarianten i morgon när han dyker upp. Men vilken otrolig lycka. Jag slapp skotta upp bakgården för hand. Det står nämligen uttryckligen på pappret från sotaren att det ska vara skottat ända fram till stegen. På vissa ställen hade jag snö nästan upp till höften. Men inte nu längre.

Rörig dag idag och massor av tider att hålla rätt på. Två möten, en röntgentid och allt innan 11.30 Säljare i butiken och säljare i telefon, beställningar och planering av aktiviteter under sportlovet. Kaos i min hjärna.
Kom hem och tog ut Ruben på en promenad där han fick springa lös, första gången på många, många månader. Gick jättebra och han kom hem med en blödande tass *orka, orka, orka*

God natt nu avslutar jag den här dagen.

Peter Pan

Det måste fasen ha varit en exorcism, igår på löpbandet. Jag upplevde ju en massa känslor när jag sprang, stundvis trodde jag att jag skulle falla ihop i en hög och börja gråta. Och visst jag är väldigt matt idag och känner mig faktiskt lite tom (lättad) som en sten på något har sätt fallit från mitt bröst. Mår helt enkelt bra.
Men lite oroväckande när jag talade i telefon med en av mina chefer och han frågade om allt var bra, han tyckte jag lät annorlunda. -Ehh, okej. Senare på dagen när jag informerade samma chef om feta musen frågade han igen om allt var bra. JA! När sedan en till av cheferna frågade samma sak 20 minuter senare blev det nästan tjatigt. En av leverantörerna påpekade också något som jag inte lyssnade klart på. Men hur många chefer är så engagerade och brydda.

Har en visdomstand som bråkar. Den vill inte komma fram och skapar en liten glipa till tanden framför. Ibland bildas det infektion. Det gör ont och smakar gris. Har hänt 2 gånger tidigare på kanske 14 år.

Jag hatar att gå till tandläkaren. Hade ett uppehåll på 12 år faktiskt.

Hur som haver. Bara att krypa till korset och ringa. Fick tid någon timme senare. Hon tog en massa röntgenbilder och bekräftade det hon nämnt tidigare. SVÅRT!! Måste till Sunderbyn och operera bort tanden.

Enda trösten är att jag eventuellt får sova. Tanden ligger snett, lite under den andra tanden och nära nerver och blodkärl plus att den är helt täckt av tandkött. - Jag tror att jag skickar en remiss sa hon. Och jag tror att jag behåller den, svarade jag. - Vad kostar det att komma hit regelbundet att rengöra....

Men tydligen kan den skada andra tanden underifrån. För att kunna rengöra ordentligt gav hon bedövning. FAN, det gjorde ont. Höger sida var helt bedövad och i flera timmar på jobbet har jag sluddrat och varit livrädd att drägla. Jätteroligt tyckte somliga. Intryckt i tandköttet sitter nu en liten penicillintrasa.

Min värld faller när det händer sådana här saker. Sövd eller kraftigt lugnande innebär att jag inte får köra bil och hunden här hemma, problem, problem, bara problem.

Nu får tanden hålla sig snäll ett tag till. Det bestämmer jag och får vackert punga ut med en slant för varje sanering. Men bedövningsspruta, aj, helst inte. Och den där fruktansvärda vassa saken som de prompt ska pilla med överallt, träffade ett ställe så jag lättade 30 centimeter från britsen.

Är det inte plusgrader och kräksnöar så fryser man röven av sig. Just nu är det -29.1 Ta med långkalsongerna Malin när du flyttar hit *fniss*

Önskar man kunde bevara lyckorus i en glasburk med skruvkork och plocka fram vid behov. Hade ett enormt överflöd igår. Hade säkert räckt ett år eller så.

Mitt humör belönar?! mig adrenalinpåslag utan dess like. Reaktionen är densamma vare sig det gäller glädje eller ilska/chock/vrede och avlägsnas enbart genom fysisk aktivitet. Har märkt på mitt snöskottande, att det börjar bli överfullt i kroppen. Har dessutom börjat känna av löpsuget, bästa adrenalintömmaren.

Idag blev det för mycket. Jag studsade nästan jämfota på jobbet och lurade med en vän till gymmet. Gymmet, där jag inte satt min fot sen?? Kan nog vara 10 månader sedan sist, om inte mer och jag har inte sprungit en kilometer sedan tidiga hösten.

Men jag sprang och jag sprang, Musiken dånade i öronen och jag ökade farten. Steg för steg kände jag hur hela hösten tömdes ur mig, nästan som en exorcism *hahaaa* 7km i hyfsat tempo tog adrenalinet mig och jag hade nog fasen kunna göra milen, totalt otränad.

Nu har jag landat. Är tömd på varenda energicell och matt som en trasa. Somnar nästan sittande. Blir en extremt tidig kväll idag. Ovanligt?!

   Rubens nylonben.

   Stolt kille

Innan jag tog ut adrenalinet på löpbandet klättrade jag upp på taket och skottade bort snöeländet. Ja, jag gjorde det. Jag var skiträdd och händerna skakade efteråt. Mina ben är fulla av blåmärken men jag ramlade inte ner.

Hade liksom för mig att skorstenen inte satt så högt upp *fniss* att den skulle vara närmare kanten. Men nix pix.

Fan, vad jag kan.

 Före. Rätt onödig bild egentligen :) 

En stor fet mus kilade förbi mina fötter i morse på jobbet *ryser* Välgödd är en underdrift. Lär drömma om den inatt.

God natt!  

Alltså, det är snudd på otäckt. Eller nä, det är det inte alls. Men det får mig att fundera på det där om önskningar som faktiskt slår in. Watch what you wish for....
Gårdagen var hur bra som helst, så bra att min chef frågade om det var "något" han borde känna till.
Hela dagen idag har däremot varit dyster, inte en endaste ljusglimt på hela dagen, booooring och "ljusglimtsknarkaren" blev så klart låg. Jättelugnt i butiken, är ju liksom ännu van att köra i jultempot, 22o km/h. Massor av överflödig tid att tänka och hinna irritera och störa sig. Dessutom med en instans i butiken som inte alls funkade som den skulle. Jag har otillräckliga kunskaper men har ändå fått hoppa in och stötta så mycket jag kunnat. Jag har oroat mig konstant för den delen idag.
Låt det hända något bra, vad som helst, något som lyfter det hela, var önskningen. Hade definitivt gett upp hoppet och planerat värsta dystra inlägget. Något i stil med att, klart gammalt och fult blir utbytt mot nytt och fräscht, typ. Men SÅ händer något och plötsligt spelar det ingen roll. Det kvittar att det snöar ute IGEN. Eller att jag inte kommer att kunna somna på många timmar än. Eller att jag ska stiga upp klockan 03,00. Eller att jag ska upp på taket och skotta för att sotaren kommer. Eller att jag får köra 10000 svängar hem till Ruben. Det gör inget, ingenting alls.

Imorgon har det säkert ingen betydelse men just idag, betyder det allt. Önskar jag kunde berätta men det går ju inte.

Nu ska Tingeling försöka få sig lite skönhetssömn....

Jaaaaaa, allt löser sig och mitt skåp håller inte längre på att ramla ner. Tänk att någon faktiskt kom och hjälpte mig och ville inte ens ha betalt, trots att de fick köra hela långa vägen ut i skogen. Nu sitter skåpet på plats. Klena skruvar och inte pluggat, blev domen. Nu är det bara bileländet kvar att få ordning på.

   Före

   Efter

Urladdningen både fysiskt och psykiskt blev för mycket för migränen som igår exploderade. Länge sedan jag blivit så här risig och i två dagar nu har jag i princip bara åkt till jobbet, öppnat, beställt bröd och åkt hem igen.  Frisk luft har hittills inte dödat någon så innan jag bäddat ner mig har jag och Ruben varit och gått en mil, både igår och idag. Helt underbart i det milda vädret. Nu känns det betydligt bättre men jag ska iväg på 45 minuters massage i dag, för att knåda bort det sista onda.

   Ruben efter 1 mil.

   Ruben kollar på TV

Skit också, det snöar igen *ljuvligt* Jag kommer att skotta ihjäl mig. Har ju traktor som kommer och plogar det värsta men den kommer ju inte åt överallt. Nästa vinter är det jag som skaffar en snöslunga...

   Mössa är bra att ha när det är kallt och blåsigt.

Snart mot stan och 45 minuters massage   

Just när man tror att man är någorlunda i hamn, har fötterna på det torra och att det hela faktiskt är ganska okej, så dras mattan undan. Käftsmällen är ett faktum. Däckad, touchdown, strike. Snopet, värre. Vad hände.....
Tänker på de där leksakerna, ett huvud på en fjäder. Man böjer den i botten men den fjädrar alltid tillbaka och hamnar i ursprungspositionen, upprätt.
knocka mig en gång och jag reser mig. Knocka mig två gånger och jag tar mig upp. Knocka mig en tredje gång och det vete fan.....
I måndags slickade jag mina sår. I dag är allt historia och inte ens värt att ägna en tanke. Det var det.

Orsak och verkan. Jag har utövat så mycket självkontroll, under så lång tid nu, små gapande män, stress, oro, beställningar, annat dravel osv. Klart det är fallerar för eller senare. Stackars Riitta på kontoret valde definitivt fel måndag att vara på mig om decembermånads arbetstid. Jag hade visst varit ledig två dagar, men jag tror minsann det är tre *hehe* Hur som helst, bägaren rann över, tillslut. Jag tycker inte om att visa mig svag. Jag hatar att ens nämna att jag gett vika för emotionellt blaj. Men jag berättar det nu för att det var en engångsföreteelse. 

Mitt i allt det ledsna började jag gapskratta. - Jag har alltid sett dig som Tingeling, du vet Tingeling, den där lilla älvan. Sa en kollega. Där stod jag med den kylda läskburken tryckt mot ögonen för att dämpa svullnaden och skrattade så jag nästan fick ont i magen. Mycket kan man kalla mig men TINGELING!!  Helt underbart.

En chef högg tag i mig under dagen och undrade hur det stod till. Tänk att det betyder så mycket att någon frågar.... Jobbet är min stora familj. Det finns alltid någon där...  och jag som trodde jag var ensammast i världen...

Det finns till och med människor där som erbjudit sig att komma och hjälpa mig med skåphelvetet som håller på att trilla ner. Upptäckte i söndags att skåpet sjunkit oroväckande mycket. Så fick tömma hela skåpet akut, plocka bort hyllplan och dörrar. Har sedan försökt palla upp skåpet underifrån och hoppas nu på det bästa. Jag har inte tummen mitt i handen men skåphelvetet är ett tungt as. Tycker inte om att behöva hjälp, vill ju kunna själv.

Sedan har jag faktiskt fått ett erbjudande eller förslag, som jag absolut inte kan berätta någon om. Jag bara nämner det som en liten teaser. Skulle det ske, innebär det stora förändringar. Å vad nyfikna ni blir och mer får ni inte veta.

Puss & kram från TINGELING    
och tack till er som inte ger upp hoppet om mig   

Kanske skulle ändra bloggens namn från Tokigterrier till Tingeling *hahaa*

Jösses, när det regnar så häller det. Ögongodis idag med och jag blev nästan lite kär. I grund och botten har jag ju alltid velat ha en vit bullterrier, modell stor. Inget fel på Ruben men han är inte vit och han är inte stor, älskar honom ändå, så klart. Men idag stod de där, rakt framför mig, två magnifika vita bullar. I'm in love. Fast jag är realist. Det räcker med en bulle. Dock är det framöver en annan fyrbent varelse på ingående.

Satans blötsnö. Vaknade tidigt, i vanlig ordning och skulle ta promenad med Ruben. Bara att fetglömma. 1 dm blötsnö hade vräkt ner under natten. In med hunden och börja skotta. Jag älskar när hälften av snölasset sitter kvar på spaden. Jag kan inte skotta som man ska, det går bara inte med min axel. Så jag får liksom knuffa med magen och använda en alternativ tippa-av-snön-metod. Men axeln tar stryk iallafall och just nu känns det som tuggummi där inne. När jag gick med Ruben senare på dagen kunde jag inte ens hålla kopplet med höger armen.  När toyet släpper lär jag få ont. Har redan hunnit skotta en gång till. Vill passa på medan det bara är någon centimeter och det lär säkert bli en sväng till innan kvällen. Jag behöver en gårdskarl.

Efter skottandet, duschen och frukosten, gick jag och la mig på nytt. Znark, sov bort flera timmar. Nu känner jag att det är dags igen, för en tupplur.

Tjing