Måndag och så skönt att vara tillbaka på jobbet. Jag är ju störd. Fast ändå inledde jag en countdown till nästa ledighet, 12 dagar. Plättlätt.

Brödavdelningen ska byggas om och det faller på mig att strukturerar upp det hela. MIG! Med min massiva erfarenhet på drygt ett år. Jag hävdar å det bestämdaste  att det måste finnas proffs för detta. Jag ska framställa en ritning, en plan. Det är så INTE jag. Jag vill bygga, placera och prova mig fram. Att få fram en skiss på ett papper känns som att bestiga ett berg, typ.

Dessutom finns det viljor att ta hänsyn till. Mina brödleverantörers viljor, så klart. Ingen vill vara längst bak, ingen vill vara högst upp och naturligtvis inte heller längst ner. *Gaaaah*
Dagen det sker, själva ombyggnaden,  ska jag ladda med migränmedicin. Någon av leverantörerna skulle ta Losec och en annan valium. Vi blir nog en jättefin kombo den dagen.
När jag började som brödansvarig för snart ett år sedan blev jag rent chockerad av kriget som bedrivs  bland limpor och frallor, det är rivalitet och blodigt allvar. Ingen flyttar ostraffat en annans limpa en endaste millimeter åt något håll, förutom jag då *hehee* Det kanske är därför jag älskar mitt jobb, fast inte just nu då, när tyngden från ombyggnaden sänker mig.

Följetongen kalla golv trots golvvärme fortsätter. Jag kräks snart. I några dagar, efter att rörkrökaren varit här, hade jag hyfsat varmt golv på toan, dock iskallt i sovrummet. Friska 13 grader var det därinne i torsdags när jag kom hem från jobbet. På toan har jag just nu 16 grader och det är klinkersgolv. Det är så satans kallt om tårna att man funderar båden en och två gånger innan man bestämmer sig för att ta en dusch.
Tur jag har kaminen, i den eldar jag friskt just nu fast det hjälper ju kvastskaft inne på toan.

Blir nog en tidig kväll, för en gångs skull *hahaa*

Just nu dricker jag kaffe, äter lussebullar och är ledig. Vilket egentligen betyder att jag just nu sitter på min bakdel för första gången idag. Eller nja, sedan ca 30 minuter bakåt i tiden. Intog middag då som Dr Oetker stod för. En djupfryst pizza. Inte jättehejvilt gott men mättande och väldigt enkelt.

  
Rudolf och hans polare är här igen.  

Hade sovmorgon idag, ljuvligt. Men vid 6 tiden var jag och Ruben ute och knatade. Tanken var inte att vi skulle gå på promenad, jag var liksom inte klädd för det. Underst långbent/långärmad pyjamas, stor fleece morgonrock inknölad i ett par täckbyxor och avslutningsvis min nästan varmaste jacka. Men Ruben var på hugget och då gäller det att passa på. Jag måste ha sett ut som en michelingubbe. Blev rätt varmt också.

Jobbet har inte riktigt gått min väg denna vecka och två av mina leverantörer som jag träffar dagligdags stod minst sagt som förundrade fågelholkar när en tredje aktör fick fram en helt annan sida av den annars rätt slätstrukna Jenny. Jag skrek inte, jag gapade inte, jag höjde inte ens rösten och jag var egentligen inte otrevlig heller men skiftningen märktes tydligen och helst av allt hade jag bara velat slå honom i huvudet, hårt.

Överlag är säljarna som besöker mig riktigt bra att ha och göra med och accepterar ett nej utan större krusiduller. Men så finns det rötägg, som den ovannämnda. Jösses, han är verkligen en pestapa.

Titta vad jag fått!!

En soupmaker. Se det som en belöning sades det men jag anar att det är mer en form av muta för framtida exponeringar. Hur som helst är jag så sugen och testa den. Går tydligen att göra smoothies i den också.

Bjuder er på en bild jag tog av Ruben i början av veckan. Jag hade gett honom mat och lämnade köket för en stund. När jag kommer tillbaka möts jag av detta.

Jag är så glad att jag hann ta en bild. Förstå vilket liten pajas han är den här hunden.

Kikade igenom albumet i min mobil och kan konstatera att väldigt många av fotona arbetsrelaterade. Här är ett axplock.

  Allt är defekt eller dåligt på något sätt och används som bevismaterial vid konfrontation :) 

Nu ska jag parkera mig, min Ipad och en liten Baileys i min nya schäslong. IKEA har 10% på hela soffsortimentet och jag har suktat så länge efter just denna så nu slog jag till. Är jag helt ärlig passar den nog inte in alls och ser rätt malplacerad och klumpig ut. Men den stannar för jag har velat ha den.

Trevlig helg.

Idag har jag känt mig irriterad (läs gristrött) hela dagen. Det enda jag ville var att få ett inventeringspapper i min hand och sätta igång och räkna antalet kakor i hyllan. Det var ungefär så långt min sociala kompetens sträckte sig. Att få komma hem, duscha och dra på sig pyjamasen är en ren välsignelse, en sådan dag eller egentligen alla dagar.. Hmmm, att klockan sen inte ens slagit 16 är väl en petitess.

Lussebullarna och saffranslängderna har anlänt till butiken och var dag kämpar jag mot mitt beroende. Jag borde starta ALM Anonyma Lussebulls Missbrukare. Samma sak varje år och jag praktiskt taget inhalerar saffran. Jag älskar verkligen saffransbröd, på både längden och tvären.

Nä, nu blev jag akut trött och jag som skulle berätta om Rubens polare. Nå får bli en annan dag.

Natti natti.

Fick en snöchock i morse. Herrejösses 1dm blötsnö, var kom den ifrån? Naturligtvis var byavägen oplogad när jag lämnade hemmet vid  05.00 tiden. Men det gick bra. Bara att köra lugnt och hålla tungan rätt i mun.

Nu börjar jag känna av lätt behov av ledighet. Plötsligt idag på jobbet kändes det inte roligt längre och det är bästa varningsklockan. Ska försöka göra liiite kortare dagar fram till mina lediga dagar. Och då ska jag bara sova, sova och sova.

En liten promenad unnande vi oss idag efter jobbet, jag och Ruben. Fast han är alltid lite motsträvig när han måste vara kopplad. Men tro f-n han sitter fast i snöret. Vågar definitivt inte riskera att han sätter i sig något som sätter sprutt på tarmarna. Riktigt skönt att komma ut i skogen igen. Tror jag nog att han också tycker.

Besvikelsen är stor, för att inte säga enorm, rörande jobbets julmiddag. Jag har jobbat under så många år när det stundats julbord. Men i år hade jag räknat med att få delta i frossandet. Kanske till och med för en gångs skull dra på en klänning och försöka piffa upp sig lite. Jag är aldrig "ut" och varvar ICA uniformen med promenadkläder och pyjamas. Så det hade varit lite omväxlande.  
Men då visar det sig att årets julmiddag kommer att gå av stapeln i den lokala ishallen (i typ ett konferensrum) och vi ska titta på hockey. Det suger rent ut sagt. 1. Kall ishall, där sprack klänningsteorin. 2. Asplöven, vem bryr sig om det lokala skitlaget i någon värdelös farmarserie. Om åtminstone DIF hade vart på besök.
Nä, jag tror jag skiter i det hela. Antar att det ändå är färdiga tallrikar vi bjuds på och inget bord man får plocka själv ifrån. Bitter är bara förnamnet och ju mer jag tänker på det desto surare blir jag.

Nå, vad är väl en bal på slottet och nu slipper jag ju faktiskt köra flyvärdinnedieten för att komma i klänningen.

Sumo-Jenny
Over and out

Plågade min stackars lilla Ruben för att få till lite halloween bilder. Fast sanningen är att just nu, om man inte skulle analysera hans avföring skulle man nog inte kunna ana att något inte stod rätt till. När vi nu ändå är inne på hans poop, kan jag väl erkänna att allt kretsar kring den just nu. Utrustad med dubbla ficklampor, ifall batteriet skulle ta slut i den ena, riktas ljuskäglan mot skatten. Vissa gånger kan den nästan se normal ut och matte skiner upp som en sol för att falla likt en platt pannkaka när den kommer ut i droppform.
Kanske ska tillägga att han inte går lottlös ur fotosessionerna och verkar dessutom tycka att det är rätt kul att posera.

  
Han ser ju inte speciellt ondskefull ut.

  
A devil on my shoulder.

Ruben är uttråkad och gör så mycket djävulskap han bara hinner. Grejen är att jag inte vågar promenera med honom eftersom promenaden i torsdags resulterade i vattenkaskader från de bakre regionerna.

   Avmaskningstabletten, urgullig.

I lyktan ute på bron lyser ett ljus för de som inte längre finns hos mig, både fyrbeningar och tvåbeningar. Funderade på om jag och Ruben skulle ha något allhelgonamys men det kändes inte väsentligt just nu, då jag mastodontjobbar (trött) och Ruben inte är frisk, så vi avvaktar.

  
Vände mig om och fin syn på detta. Bullen kollar
på barnprogram men verkar ha lite problem med
synen. Sötnöt.

Trevlig allhelgona..
  

Suck, så var det diarré hos Ruben igen. Orka, orka, orka. Funderade på att ringa djursjukhuset men lät bli. De kan ändå inget göra just nu.
En sak är helt säker. Jag kommer inte att orka med det här om det ska bli en utdragen historia. Utredningar hit och dit, nä jag orkar bara inte. Jag vill inte. Ensam är stark men inte när det gäller sånt här. Bara tanken på (igår när han svalde plastbiten) att utsätta min axel för ytterligare 30 mils bilkörning fick det att krypa i skinnet och jag funderade allvarligt på vad det skulle kosta att ta taxi. För mycket garanterat. Att inte ha sina föräldrar "nästgårds" är stundvis så fruktansvärt hjärtskärande och en känsla av ömklighet infinner sig hos mig, trots min höga ålder. *snyft* Överdriver en aningen.

Men klart jag fortsätter. Klart vi utreder. Utreder tills vi vet vad det beror på. Kosta vad det kosta vill. Det är ju sån jag är. Jag kastar minsann inte in handduken, hur tufft det än blir. Jag har stått mer eller mindre stark i så många olika situationer nu och alltid landat på fötterna, hittills. Men har funderat en del på hur mycket man kan gå igenom utan att knäckas, knäckas likt en vissen gren. Fast jag är väl kanske seg som videkvist.

Det är inte så muntra inlägg just nu *flåt* Jag är inte deprimerad, nerstämd, ledsen eller så. Bara tungt less och en aning bitter för att det inte kan gå min väg, lite lätt och smärtfritt. Jag kan ta det mesta bara hunden skulle få vara frisk.

Fast å andra sidan. Det finns alltid de som har det värre. När jag tänker efter så kan jag egentligen skratta mig lycklig som har ett jobb som jag älskar, kollegor som bryr sig och medarbetare som alltid får mig att skratta. Jag har ett eget hus. Jag har en bil. Det är fasen inte dåligt alls. Bara den där hunden kunde få bli kry, så vore ju livet nästan bra. Så länge det finns ironi, finns det hopp. Så länge det finns ironi, är det inte alltför illa ställt med tokigterrier. Seg som vide, jo, jo. Man kanske myntat ett nytt uttryck :D 

Puss & kram
  

Bottenrekord, måste det vara när man går och lägger sig klockan 17.30 Vaknade vid 19 snåret av att telefonen ringde. Milt pinsamt att man ligger och sover den tiden när inte ens barnprogrammen på tv är slut än. Sen har jag vaknat till och från hela natten. Har dessutom varit upp och gett Ruben mat, 2 gånger om jag inte minns fel.

Skulle ha varit ledig i dag men har istället jobbat en full dag. Har fått massor gjort och känner mig nöjd med min insats. En bra dag på jobbet.

Nervsammanbrottet var nära och jag höll på att klappa ihop totalt, nyss hemkommen från jobbet idag, när Ruben på ca 3 sekunder tuggade sönder sin matskål av materialet melamin och lyckades svälja en vass trekant av plasten. Hundfan, rent ut sagt. Har matat honom med sparris, säkert kanonbra för diarrémagen. Just nu befinner jag mig i stadiet där jag helt enkelt inte orkar oroa mig. Orkar inte oroa mig för vad han kommer att kosta, om det blir komplikationer, eller om han (Gud förbjude) skulle dö. Jag är alldeles matt. Bara hoppas att det löser sig, på alla plan..

Golvvärmen fortsätter rackla, never ending story. Kallt på toan, varmt i sovrummet, precis tvärtom vad det borde vara.

Få se, skulle nog kunna gräva fram fler neggosaker men det är ju inte så upplyftande så istället kan jag berätta att axeln är bättre. Fast med gårdagens Voltarenpåslag är det kanske inte så konstigt. Men alltså bättre och jag överväger att boka tid för lite massage.  

Jösses jag känner mig helt slut så det kanske blir en 17,30 kväll idag med. Inser att jag nog borde börja skaffa mig ett liv, ett liv utanför ICA. om jag bara hade orken...

Nattit natti.

Bullen fick komma hem igår. Då hade han charmat brallorna av personalen och slagit kullerbyttor på promenaden. Men frisk det är han inte, långt ifrån.

Dagens avföring innehöll blod men det har tydligen sina förklaringar. De har inte hittat någon orsak men inget satt fast i tarmen, inte nu längre åtminstone.

Med matten är det bara skräp. Min axel är totalhavererad efter all bilkörning och andra olämpliga axelaktiviteter. Det värker så jag tror jag börjar gråta. Tröstar mig med nötter och torkade mangoskivor, jättebra diet. Försöker liksom äta bort värken men det går ju inte. Försöker berätta det för min hjärna men den vill bara ha mer, mer, mer.

Varför kan ingen komma och massera min onda axel....