Jaha och vanlig ordning går det inte min väg.

Ruben är inlagd på djursjukhuset. Åkte in med honom i förmiddags efter en helvetisk natt. Jag trodde nästan han skulle dö under en av sina många kräkspasmer. Ungefär var trettionde minut var det dags att vända ut och in på tarmarna, stackars hund. Tror jag torkat mer spya inatt, än vad jag gjort under hela mitt liv.

Hos veterinären var han sitt vanliga hysteriskt glada jag, fast ändå något dämpad. I vanlig ordning skulle han sno något. Idag var det stetoskopet och  kanylen som var i farosonen. Mitt i allt slängde han sig på rygg och vill bli kliad på magen - Jaha, sa veterinären skrattande - det är bäst vi gör det då. *klia, klia, klia*

Och så olycklig när veterinären tog tempen på honom (i onda rumpan) men ändå viftade han på lilla svansen likt en propeller. Hur go är han inte den hunden.
Jag HATAR att lämna mina hundar på djursjukhuset, det gör lika ont varje gång och jag vänjer mig aldrig.

Hem till ett tyst, somt hus. Nu gör sig verkligen ensamheten påmind. Jag vet inte när mitt hus sist varit helt tomt på fyrbenta varelser. Måste väl ha varit innan jag skaffade Fanny, för alltså 14-15 år sedan. Känns konstigt och ödsligt.

Nu är han inkopplad på dropp och de ska kontraströntga honom. Visar inte röntgen något ska de göra en gastroskopi och ta biopsier. Men det blir längre fram då han stabiliserats lite i sin mage.

  
Ynkel-skrynkel innan avfärden till
djursjukhuset.

Nu ska jag gå och lägga mig. Blev ju inte mycket till sömn inatt.

Ledig idag och jag har inte gjort ett jota, inget vettigt i alla fall. Var till stan en sväng på förmiddagen och hämtade medicin åt Ruben som drabbats av sprutdiarré, IGEN.
Följer regelboken och ger honom ingen mat, vilket istället föranleder att han går omkring och kräks galla eftersom han är så tom i sin lilla bullemage. Han blir så ruskigt låg och man ser i ögonen på honom att han mår dåligt. Stackars liten..
Efter stadsturen drog jag täcket över huvudet, på riktigt och sov sedan bort ca två timmar av dagen. Lyfter en pryl här, lägger en tidning där, får inget gjort.....

Fick blixtsnabbt ny tid till Sunderbyn för mitt onda knä och i torsdags morse begav jag mig dit. Åkte i väldigt god tid, vilket jag tackar min lyckliga stjärna för. Antagligen samma stjärna som räddade min mobil när jag samma morgon tappade den i Rubens vattenskål *plask*

Nå, hur som haver, styrde jag kosan mot Sunderby sjukhus, beläget i Luleå. Bilfärden gick smärtfritt, bra väglag och lite trafik. Jag körde, körde, körde och körde.... Ända tills jag insåg att jag antagligen borde ha svängt av för ca 4 mil sedan. PANIK!!
Den ena handen vet inte vad den andra gör, stämmer så klockrent in på mig just nu. Någon frågade mig - vad satt du och tänkte på egentligen? Hm, det kan man ju verkligen fråga sig... Distraherad? Trött? Senil!!
Jag lyckades, med min kusins guidning, faktiskt ta mig fram till sjukhuset och svepa in genom portarna, knallröd om kinderna, med en hel minuts marginal tillgodo. Stammade. flåsande att jag kommer från Haparanda men har varit i Piteå en sväng, ofrivilligt.

Läkarbesöket gav noll och intet fast doktorn själv var väldigt trevlig att titta på. Hjälpte dock inte när han sa att det inte fanns något att göra åt förslitningsskador. - Men jag tänker inte bli pensionär när jag "bara" är 40 sa jag och tvingade därmed till mig en magnetröntgen. Duktig flicka!

Jag är så kär, kär, kär!! Kär i min nya tekniska pryl, min Ipad air. Å vad jag tycker mycket om den. Förstår inte att jag kunnat leva utan den tidigare.

  
Ruben laddar för vintern. *sur*

Har haft bekymmer med golvvärmen i bad-, och sovrum hela hösten nu. Ca 15,5 grader på toan och 17 i sovrummet, brrr. Men igår hade jag en "tekniker" här och nu är det redan flera grader varmare. Ruben fick komma fram och hälsa och visade sin tacksamhet genom att lyckopinka, dvs. han blir så till sig att han kissar på sig. Där stod rörkrökaren Niklas och torkade hundpink och jag skämdes nästan livet ur mig. Du får lägga till det på räkningen sa jag. Jäkla jycke.

Det kom en herrans massa snö igår. På eftermiddagen övergick det till snöblandat regn och idag spöregnar det. Trist och tråkigt. Bara det inte fryser på nu för då blir det allt annat än kul.

   Mutad med godis *glad*

Apropå kul, så är det många som haft just kul åt Icas annons i lokalblaskan. Jösses vad jag fått höra om ballar hit och dit. Jag är dock oskyldig....

Trevlig helg!

Idag är det måndag, enligt kalendern. I min värld är det tisdag eller någon annan mitt-i-mellandag. När man jobbat helg blir det lätt så.

  
Samma lika :)

Idag skulle jag ha varit till ortopeden i  Sunderbyn med mitt äckelonda knä. Fast jag fick magsjuka och kunde inte fara. Nä, det fick jag ju inte förstås. Men jag känner mig själv och jag vet precis hur trött jag skulle vara i bilen på väg till sjukhuset.
De kör med kvällstider numera och har man som jag stigit upp 3.15 (många dagar i följd) jobbat en hel dag och sedan ska befinna sig 14 mil bort kl 17, blir det tungt. Blir annars också svintrött när jag kör längre sträckor. Så jag blev sjuk. Jag har visserligen väntat jättelänge på denna tid men resonerade som så att då kan jag minsann vänta lite till.

 
Kom hem och tog istället raket (Ruben) på skogspromenad, livets njutning, bortsett från Baileys då. Skulle jag inte få vistas i skogen skulle jag nog ha avlidit för länge sen.

  
Ruben-Raket hos puppisarna.

  
Någon tror sig ha hittat mat på ett udda ställe ;)

  
Inspektion.

Jag har beställt en ny leksak åt mig, kommer nog imorgon, tror jag. Jag går igång på teknik, mer än så säger jag inte. Inväntar även några canvastavlor på Affe, som jag låtit göra. De ska hänga i sovrummet så jag börjar och avslutar dagen  med att se min lilla lyckofis. En lyckofis där han befinner sig i sitt rätta element, vattnet.

Glöm och förträng sa jag till en onödigt olycklig kollega idag, situationen var inte så allvarlig. Tänk om jag själv kunde göra likadant med dåliga siffror, felbeställningar och minusmarginaler på brödavdelning.

Alltså, glöm och förträng
Natti natti.

Nä, ont krut förgås verkligen inte så lätt. Det har dessutom tydligen en förmåga att explodera, på gamla dar (jag är inte alltid stolt över mig själv, ska jag tillägga) Jösses, var har det här temperamentet legat gömt de senaste 18 åren. Jag kan pendla mellan glad och arg i ett tvärslag. Jag kan känna saker som jag inte ens vet vad de betyder. Väldigt märkligt och förbryllande men ganska spännande. På min och Rubens promenader gör jag tappra försök att analysera men inte blir jag klokare för det. Äh,  händelser i livet formar oss och jag är definitivt inte samma person längre. Det som inte dödar, härdar väl.. 
Tappade humöret på jobbet och var tre millimeter från att be dem trycka upp jobbet någonstans. När jag insåg att huslånet på banken inte skulle betala sig självt. Ni som hängt med ett tag minns mitt flitigt använda ordstäv "TIG MIN MUN SÅ FÅR DU SOCKER" så passande, åter igen.

 Typisk bullestil att sitta. 

   
Ruben med röda mulen. "Någon" tog sig under vilt-
stängslet från ena hållet men när han skulle tillbaka
försökte han gå igenom det. Nöt! Därav tydliga
ränder på bullesnoken.

  
Min alldeles egna sengångare Sid från Ice age.

  
Fri som vinden och blickar ut över nästa
potentiella hyss.

  
Han måste alltid klättra på grävaren inne i
skogen. Vad är det med killar och traktorer
egentligen....

I övrigt är jag inne i ett massivt jobbsvep igen och när jag blir ledig ska jag sova, bara sova.

  
Jag har verkligen heeela frysen full i bröd. Alla
mina brödleverantörer har fått ett antal nyheter och
i form av brödansvarig blir jag naturligtvis tilldelad
prover. Jag kommer att rulla fram innan jul. Fínns
en till som också gärna provar, ser ni?

Nu är klockan 19 och jag ska bädda ner mig och Ruben-raket.

Natti natti

Hör och häpna. Min måndagsglädje väckte missnöje. Sluta innan jag blir arg på dig, var det till och med någon som sa.

Mina dagar börjar tidigt när jag öppnar, vilket jag gör rätt ofta och då ringer klockan 3,20. Kvällarna blir inte så långa med andra ord. På jobbet är det numera ett stående skämt att till Jenny bör man ringa innan klockan 19. Detta eftersom chefen ringde 19,45 och jag sov som en sten. Vissa kvällar orkar jag inte ens slå på tvn. Jag är dock noga med att Ruben ska få sitt, även om han inte alls är promenadglad vissa dagar (många dagar) I dag tog vi en runda på nästan 8 km i skogen, det är ljuvligt.
Det där med gymmet har fallerat totalt och visst saknar jag det men får inte ihop det tidsmässigt. Men kanske, kanske framöver...

     Affe   

Saknade Affe så innerligt på promenaden idag, fast det gör jag alltid. Han ville alltid, han var alltid redo, redo att hänga på, vad det än gällde. Ruben får man bitvis dra med i kopplet, han går bakom och protesterar. Men jag är så glad att jag har honom. Vi försöker ju hitta vår gemensamma vardag tillsammans. Inte helt konfliktfritt kan jag erkänna.

Kanske ska förtydliga från förra inlägget att det inte går någon större nöd på mig, mer än att jag längtar ihjäl mig efter min Affe-fis och på något konstigt sätt har saknanden efter Fanny plötsligt också vuxit sig stark på nytt.

   Det där vattnet smakar verkligen bläääk. Men det retar gallfeber på
matte så jag dricker i alla fall...

Jag står alltså i och med detta även utan eftersökshund *TRÅKIGT* Provade ett eftersök med Ruben men det gick ju inte alls som jag ville. Okej, förutsättningarna var usla och visst spårade han men istället för att spåra djuret, spårade han människorna som klampat omkring i markerna.

Han fick göra ett besök i slakthuset då det skjutits älg. Rädd för älgen? Finns inte på kartan! Han gick direkt fram till älgen och började förse sig med diverse delikatesser. Kräkfaktorn var hög då han slet och drog i älgens tunga och plötsligt fick loss en rejäl bit av den, som han naturligtvis svalde hel. Gubbarna skrattade gott åt min reaktion. Jag såg framför mig hur han snyggt och prydligt spydde upp tungan på mitt köksgolv, vilket han lyckligtvis inte gjorde.

God natt

   Min älskade lilla lycko-fis finns inte längre.

   Fan, det gör så ont...

   Sista "tillsammans"bilden..

Det finns några tappra kvar, det har jag sett minsann. Det har varit värsta megalånga blogguppehållet och det beror inte på att det inte funnits saker att skriva om, snarare tvärtom faktiskt. Det har varit på tok för mycket och att få ihop röran på print när man dessutom jobbat som en röd gris funkade inte. I juli var jag visst ledig två dagar. Men jag behövde jobba och jag ville jobba, ingen tvingade mig. Priset betalar jag nu, med en enorm trötthet. Men det är fortfarande jobbet, med tillbehör, som får mig på gott humör, som får mig att kliva upp varje morgon. Hur jävligt det än varit finns det alltid någon där som får mig att skratta och glömma "vardagen" för en stund. Och från det mest oväntade håll har det plötsligt funnits stöd. Jag ser mig som mycket lyckligt lottad, trots allt.

Så vad har då pågått i tokigterriers liv? Jag och sambo har efter 18 år tillsammans separerat. Han beslöt sig för att bryta upp och vi enades om att försöka sköta detta på ett snyggt och trevligt sätt.

Så blev min lyckofis Affe, betydligt sämre i sina tassar och jag fick fatta beslutet att låta honom somna in. Mitt i allt annat elände, så att säga. Lasta in hund i bil, själv. Åka till veterinär, själv. Vara ensam med sorgen, själv.
Jag har gått på 110% så länge att jag faktiskt inte riktigt insett vidden av det jag gjort förrän alldeles nyligen, då jag varit ledig några dagar extra. Helt plötsligt kunde jag inte se Affe-fotona på väggen utan att börja gråta. Herregud, jag har satt bort min hund, vad har jag gjort, hur kunde jag........ Min lyckofis...... Och såren blev alldeles färska och blödande. Dåligt samvete för att jag inte hedrat honom med ett eget inlägg på bloggen, det har jag ju gjort med de övriga.....Nå, det kommer, när jag är redo. Men inte idag.

Jag har under 5 veckor haft hand om en av jämthundstikarna, Kikka,  som nedkom med 8 valpar. Jobbig förlossning som vanligt för henne men i övrigt har det gått ganska bra. Ena valpen är liten som en fågelunge och klart som sjutton att man fäster sig lite extra vid den. Jag har hela tiden sett till att han fått bästa matplatsen hos tiken och även handmatat honom när jag satte in riktig mat. Tror ni han tyr sig till mig, nääääääääääe. Nu har mina små pissisar flyttat till husse och det blev väldigt tyst och tomt.

   Lilla favvisen innanför tröjan, där han
sedan somnade.

   Fokuserad :)

Men jag har ju Ruben-raket och jösses han är som fem små grisar han. *Fniss* fråga bara min far som var här på "arbetsläger"  i 10 dagar. - Jo, han är väldigt snäll och kärleksfull Ruben, men samtidigt fruktansvärt INTENSIV.

   Tappade en skål med yoghurt på Ruben.

Nu har jag haft ledig helg och lördag gick väl bra men idag, äckliga söndag, vill jag bara avveckla. Vi tog visserligen en lång, härlig promenad jag och Ruben. Men för mycket ledig tid gör att man hinner tänka för mycket och oroa sig för saker, kanske helt i onödan. Men nu är söndag snart slut tack och lov.

Jag har ju fotat en del under "uppehållet" inte så mycket som jag brukar men det som finns kommer jag att lägga upp lite pö om pö.

Håll det kort för att jag inte förmår skriva så mycket och döda dina älsklingar för att ingen orkar se 10 bilder där Ruben eller Affe flyttat tassen tre millimeter.

   Because I'm happy

   Klart man måste ha solbrillor.

Har fått hjälp från oväntat håll och sånt värmer faktiskt mer än jag någonsin kunnat tro. Ingen stor sak egentligen men det under lättade en hel massa för mig. Och bara tanken på att någon faktiskt besvärade sig lite extra bara för mig gör mig riktigt glad.  

   Det enklaste är ofta det bästa och en billig tvätt-
balja från Ikea är plötsligt favoritsovplatsen.

Ruben har fått sin ett års vaccination och rabiesskydd på samma gång. Skönt, en sak mindre att fundera på. Vägde han hos veterinären och fick en smärre chock. 14,2 kg! Var sjutton kom de i från???

   Någon gjorde ofog i lördags och badade i stink-
åtel. Kadaver, mögligt bröd och annnat avfall
plaskades det runt i och badet var ett faktum.
Allt stank, jag, Affe koppel, kläder. URK!

   Rubens "nya" grej är att åka kana ner för mina ben.
Alltså, han är inte klok den här hunden.

Värmerasisten Jenny har för första gången, den här sommaren idag avnjutit en eftermiddag utomhus (i skuggan) och det var faktiskt helt ljuvligt. Halvdisigt, lätt bris och 25-26 grader. Ruben var i hundgården och Affe låg i en solstol bredvid mig och gottade sig. Som sagt, värme gör mig inte lycklig men detta var inte alls tokigt.

   Först spanar man.

   Sedan slaggar man eller försöker åtminstone. Om nu inte nu den
där förbaskade solstolen vore så liten och smal.

   Annars kan man ta en tuppis, på rygg under
duntäcket.

Stod upp för hundens rätt i lördags då jag fann en liten vovva instängd i en bil, utan ens så mycket som en enda ruta nervevad. Nu var det inte varmaste dagen på året men trots allt ändå kring 20 grader och halvklart. Jag kollade klockan och ställde mig för att vänta på bilens ägare. Vovvan, en liten bichon låg på hatthyllan och flämtade.  
Det tog ca 10 minuter innan en man dök upp och jag körde enligt regelverket och förklarade hur varmt det kan bli i bilen, trots att det inte är gassande solsken och förklarade hur fort det faktiskt kan gå för hunden att bli överhettad. Han var medveten om detta sa han och menade att han bara skulle in i butiken en snabb sväng. Jag morrade lite och lät han köra iväg. Konstapel Jenny.

   Man hittar så mycket finurligheter på Instagram... En del
riktigt tänkvärda andra bara blahablahablaj......

Tjenixen
  

Julegris, det är jag det och snart kommer jag att rulla fram. Har inte tränat på över ett halvt år och kan knappt gå hundpromenader för knäets skull. Har gått med dem två dagar i följd och nu kan jag inte böja knäet. Dessutom skriker min kropp efter socker när den är trött.
Idag sprack de goda förutsättningarna, att inte fika och jag sitter, i skrivande stund, och äter frusen blåbärspaj. Snacka om desperat.
Måste väl börja ta tag i mitt liv, typ "göra" något efter jobbet, mer än att vänta på att få gå och sova. Kanske blir bättre när jag inte jobbar 50 timmars veckor. Kanske blir jag piggare då och mer ambitiös.

Jag kan vara virrig och snurrig men när det kommer till hundarna har jag alltid full fokus. Därför gav söndagens händelse mig en rejäl tankeställare. Vad hände då? Jo! Hade packat in Ruben i skuffen och Affe-fisen i baksätet för att åka och bada. Kör iväg och tycker det luktar lite avgaser i bilen. Tittar i backspegeln och konstaterar att Ruben verkar stirrig men kör vidare. Tittar igen och undrar verkligen varför han beter sig så underligt. En blick på instrumentpanelen bekräftar mina farhågor. Jag glömt stänga luckan. Milde himmel, fick värsta spagettibenen när jag insåg vad som kunde ha hänt. Tur det var Ruben som åkte där bak, då han är rätt tålig mentalt.
Alltså, börjar jag "slarva" med hundarna är det illa.

Ute är det nu kring 20 grader och jag fryser, mina fötter är iskalla och kräver varma sockar. Jag sitter dessutom inlindad i en filt. Men klagar det gör jag inte, definitivt inte. Men lustigt hur kroppen vänjer sig vid värmen, fast man lider och svettas som giraff.