Tvi vale vad det har kommit snö och för min Piraff är snön precis lika rolig som vattnet i badkaret på Rehab. Det fullkomligen spritter i hans ben och har ni någonsin sett en dressyrhäst som står och trampar på samma ställe kan ni lätt tänka er vad jag menar.

Han fick faktiskt rasa pyttelite (med koppel på) i morse i den mjuka, lösa snön som fallit under natten. Tror att det faktiskt är en rätt bra ”benstärkar” rörelse. Jag var så sugen att släppa honom lös men det går ju så klart inte.

Annars så påbörjas nu jobbet med att göra hund av honom och jag har ingen aning om jag kommer att lyckas. Ska jag vara ärlig har han nog blivit lite förvildad   (daltad med) och dessutom suger ensamhetsträningen, vilket gör att jag börjar känna en aning panikkänslor. Jag kan gå och hämta tidningen, det går bra men han verkar kunna klockan och vet hur lång tid detta tar, är jag borta längre sitter han och vrålskäller i sin bur, stackars Fanny säger jag bara.

Har i alla fall kommit så lång att han låta mig vara i en annan det av huset utan pipa järnet och han kan lägga sig ner. Hoppas det inte är försent att lära 8 månaders valp att vara ensam? Han har ju i och för sig varit ensam tidigare, någon timme innan hela den här Strömsholmsruljansen inleddes.

Jag är inte jättemycket för att klä på hundar om det nu inte är värsta ruskvädret. Affen är jag dock tvungen att klä på eftersom han inte får bli kall osv. Så ska man klä på får man väl göra det med finess. Denna fleeceoverall har jag beställt från Liten Tass

                  Så klart inte en piraff på bilden   

Kan delge att vårt ”påklädade” tar i snitt ca 12-15 minuter pga hans ovilja till samarbete. Det gäller då främst overaller, enbart täcken är lättare men de är ju inte lika skyddande. På bilden nedan mannekängar han i Emils gamla overall.

Det är iskallt i huset och jag tror nästan jag ångrar det här med golvvärme. När det blir 25 minus grader kommer jag att få sitta här inne med skoteroverall   Dessutom läcker det in från fläkten, ner på spisen. Jättetrevligt om man håller på att tillreda något utan lock. Jag är dock inte förvånad längre.

Nu är det inte lång tid kvar av detta år och jag har aldrig längtat så mycket efter nyår som jag gör nu. Å andra sidan tror jag inte heller att jag sammantaget under min livstid drabbats av så mycket elände som jag gjort i år. Så jag säger bara GOTT NYTT ÅR och SKÅL  lite i förskott... Och för att tänka postivt, värre kan det knappast bli   

Affen är påtagligt påverkad av gårdagens bad och en inte alltför vild gissning skulle kunna vara att han helt enkelt har en ruggig träningsvärk. 

Jag fick hans provsvar på ANA-testet idag, som visade negativt för SLE vilket såklart är jättebra. Nu måste vi göra om testet om två till tre månader eftersom elakheterna i kroppen kan ”gömma sig” och dyka upp först på nästa test.

Skönt att det inte visade något men samtidigt undrar jag vad sjutton det är för fel på hunden.

Tog igår eftermiddag med mig Fanny och åkte till elljusspåret i Nikkala. Nu kommer det som följer säkert att verka jättefånigt men jag bjuppar på det.

Jag har tidigare nämnt en stor sten (mer ett berg) som Emil alltid envisades med att hoppa upp på (eller mer egentligen bestiga) I alla fall, när han väl var uppe skulle han såklart ha en godis, sötisen.

Nu har jag av någon anledning de sista gångerna jag gått förbi lagt en godis uppe på stenen, rent symboliskt. Har själv knäppförklarat mitt agerade när det plötsligt slog mig att det kanske faktiskt inte konstigare än att lägga blommor på en grav. 

Nå, hur som helst så gick jag och funderade på godisen uppe på stenen och precis när jag fick fram visionen av att Emil tar ett skutt fram och ska till att hoppa upp på stenen dyker en snövit hare upp, bara några meter framför mig.

Absolut inte så att jag tror att Emil gått och blivit en hare men tajmningen i händelsen gjorde att jag nästan fick hjärtstillestånd. Vit hund, vit hare som sammanfaller och gör samma rörelse just i rätt ögonblick. Ja, jisses vad jag hoppade till och tror jag blev några år äldre på kuppen.

Fanny tyckte förövrigt att det var jättekul med hare.

Ha det gott

Då var veckans andra (och förhoppningsvis veckans sista) besök i Gammelstad avklarat. Nästa vecka blir det inget bad eftersom Rehab är stängt. Tydligen ska badkaret renoveras. Lite synd, saknar kontinuiteten i Affens rehabilitering.

Badbesöken tär på krafterna för oss båda. Affen är nämligen, dryga 8 kg, hal och slingrig orm, fylld med så mycket energi att han nästan kryper ur skinnet och exploderar. Han är inte stilla i en enda sekund vilket försvårar hanteringen enormt. En tredje arm med tillhörande hand skulle definitivt underlätta saker och ting för mig.

Förra badbesöket gick ju inte bra och fick avbrytas. Idag hade Inger på Rehab en ny taktik (jag avgudar verkligen människor med nytänkade) Vi sänker helt enkelt ner honom i vattnet sa hon och låter honom vara hund (till skillnad från tidigare gånger då vattnet fyllts på stegvis)

Sagt och gjort ner med hund i vattnet med resultat galen terrier som jagade vattendroppar och kastade sig fram och tillbaka. Vet inte vem som blev blötare, vi eller han, Ingers mascara rann i alla fall.

Eftersom han har sele med handtag på ryggen, lyfte hon upp honom en bit i vattnet, vilket satte igång simreflexen och nog kan han simma alltid, till och med uppe i luften.

När han tömt ut lite energi fick vi honom faktiskt att gå på bandet, riktigt fint och med hjälp av godis. Fast han är extremt lättdistraherad och minsta vattenstänk triggade igång honom på att plaska vatten istället.

Måste säga, att på det stora hela gick det riktigt bra idag och det tyckte Inger också.

Nu återstår det att se hur han svarar på dagens bad. Simmat har han ju inte fått göra tidigare eftersom det inte är idealt för muskelsträckningen. Så nu hoppas jag verkligen att dagens besök inte gjort mer skada än nytta.

I boken om hundrehabilitering står det att badet ofta blir en höjdpunkt under konvalescensen . Tänk vad roligt om Affen också kunde komma att känna så.

Här nedan, en trött Piraff påklädd i BoT täcke och (för tillfället) försedd med halsring. Egentligen behöver han inte ringen längre men han gillar att ha den på sig, antar att den ger skönt stöd.

En nybadad och trött Piraff 

Då har vi varit till Gammelstad och lämnat ANA-testet, som kostade en halv förmögenhet med tanke på tidsåtgången (ca 60 sekunder)

Skrek som en stucken gjorde han när djursjukvårdaren tog i hans ben, innan någon nål ens plockats fram. Vid själva stickandet sa han inte ett pip, skumt.

Svansen, den viftade konstant i turbofart, under hela besöket. Har aldrig sett en gladare jycke. Efter sticket fick han godis och lyckan var gjord.

Nu väntar 7-10 oroliga dagar innan provsvaret kommer.

Rehab i Strömsholm ville att jag skulle behålla honom i bur 4-6 veckor till och det är väl ganska klokt. Om det nu var en muskelsträckning i bogen får den ju på så sätt ännu mera läktid och knäet utsätts inte för lika stora påfrestningar. Och Affen är numera så van att vistas där så han protesterar inte.

Jag och Fanny har ett nytt mål, att så ofta vi kan, ta oss till Nikkala och elljusspåret som finns där. Igår hade det hunnit bli kolmörkt och helt seriöst om Fanny hade kunnat prata hade hon sagt - Men hallå, det är faktiskt mörkt, ska vi verkligen gå där nu? - Ja, ja men först går jag inte, bakom dig matte, i så fall. Tryggt och säkert med hund =)

Idag känner jag mig dödligt trött, trots att både jag och Affen har haft en relativt bra natt, dessutom fryser jag, har begynnande huvudvärk och är lite lätt illamående. Funderar på att krypa ner under täcket en stund.

Gäsp…