Har ägnat natten åt att oroa mig för Affe som inte alls verkat må bra. Idag verkar det inte vara något större fel på honom, bara lite trött, precis som matte.

   En sötnos.

Jag håller på att bli galen på mig själv. Jag tänker hela tiden att jag ska släppa det här med Affes hälta och bara se tiden an, tills jag åtminstone med säkerhet vet vilket ben det är han markerar på. Men likförbenat kommer jag på mig själv med att titta på honom, här inne, och tänka går han inte lite underligt nu.

Problemet är att jag inte minns hur han gått tidigare, antagligen likadant som nu, men jag gör ett jättebra jobb med att skrämma upp mig själv genom att tro motsatsen.

Funderar på något som sambo sa för en tid sedan, -  Han har ju faktiskt alltid gått som en kamel. Hur nu de går? Men det ligger något i det.

   Vad vill du?

Tanken är nu i alla fall att Affe ska få vara Affe, vilket betyder att han likt en speedad jetspole, lös och ledig ska få fara fram i skog och mark. Här hemma är det dags att plocka bort kompostgallrena. Håller han inte för att hoppa upp och ner i soffan, då är det  inte ett värdigt Affe-liv. Och jag kan ju inte "akta" honom resten av hans framtida liv. Han blir 3 år i mars!

Så tänker alltså jag men hur jag agerar är som vanligt en annan femma.

Jag har fått fler bevis på att han börjar mogna, bättre sent än aldrig. Lilla Affe har äntligen kopplat på nosen under promenaderna. Jag håller visserligen på att krevera av allt sniffande. Är ju liksom bortskämd med att det är full karriär framåt hela tiden.

Minns rehab-personalens direktiv för två år sedan. Ta honom till ställen där det gått mycket hundar så du får ner tempot på honom, då långsamma promenader var önskvärt i  hans rehabilitering. Jo, tjena. Affe stannade inte och analyserade lukterna, han kastade sig framåt i hejdundrande fart, jycken kunde ju för sjutton finnas längre fram och då kan man ju inte stanna upp och sniffa. Men igår, efter 10 djupa andetag, fick jag dra med honom för att komma vidare.

Kanske betyder detta att han även är redo för nystart i spårandet. Med hans förnyade sniffintresse skulle jag kunna tänka mig att han faktiskt numera skulle uppskatta att spåra. Det har ju varit lite si och så med det tidigare. Det är definitivt inget roligt väder där ute idag men ett litet spår skulle jag nog kunna få till.

   Undrar vad som rör sig i hans huvud...

   Fåglarna verkar gilla vädret och har en officiell badbalja på gården. Brrrr.

   Jo, jo, nog börjar det rosta här. Dom borde byta bil snabbt, helst till en XC60

Annars tänker jag inte göra ett barr idag, inte ens åka till stan. Hade tänkt åka och träna imorse men efter "vaknatten" tyckte jag alldeles för synd om mig själv för att hoppa in i en kall bil, före tuppen ens vaknat. Det hade varit självplågeri på hög nivå, så jag struntade i det, IGEN. Dock  är det ett välbehövligt för att inte säga nödvändigt plågeri. Men i morgon är en ny dag med nya möjligheter. Eller kanske nästa måndag, för alla "nystarter" bör ju ske på en måndag *hehe* Ska åtminstone försöka låta bli att fika idag. Men det är en lååång dag och måndagen är ju som sagt redan spolierad.  

   Spegel, spegel på bilen där, säg vilken vackraste pippin är....

   In my ass att det är någon gammal anskrämlig talgoxe som är vackrast.

   För jag är en snygg bird i lyxförpackning..... Kolla stöddiga stilen på ena benet!

Nu är det åtminstone uppehåll i jakten så man är fri att gå vart man vill, utan hatblickar och diverse ondskefulla tankar. Typiskt då att vädret inte är med mig. Klockan är snart  11 och istället för att ljusna blir det bara mörkare och mörkare. Och denna evinnerliga gegga. Skogsvägarna är rena rama lervällningen och så snorhalkiga att det är förenat med livsfara gå där. Som extra bonus ser hundarna ut som att de badat gyttjebad, speciellt Fanny. Som förövrigt just i skrivande stund ligger och snusar högt och ljudligt i sin korg. Pigg man blir...

   Vad är fram och vad är bak? Och av någon anledning tycker jag hon liknar....

   Fanny?

Ha en bra måndag.

 

Ewa

1 oktober 2012 14:47

Det är inte skoj att oroa sig för sin fyrbening vare sig det är befogat eller ej.

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...