Sambo har varit hemma på blixtvisit i några dagar och vi passade på att avmaska samtliga hundar samt klippa klorna på småttingarna. Många klor blev det att klippa, pust, närmare bestämt 234 stycken.

   Lika som bär.

Lottas valpar har fått större ytan att röra sig på i och med att vi tagit bort ena väggen i valplådan. Det blev liksom nödvändigt eftersom några av valparna kom på "tricket" att ta sig över kanten. Där satt de sedan på utsidan och pep olyckligt. Dumsnutar.

   Snygging.

  Så nära men ändå så långt ifrån. 

   Bildgåtan! Hur många valpar i högen?

Här och nu försöker vi hitta tillbaka till en vardag utan Fanny. Hon var ju delaktig på så många sätt och som sambo uttryckte det, - man fattar inte riktigt att hon är borta, så sant. 
Hans största sorg är nog att han inte hann ta farväl av henne och jag förstår honom. Han var totalt ovetande och fick chockbeskedet när han ringde mig, 5 minuter efter att jag lämnat veterinärstationen. 
För att vara på säkra sidan sa han nu ordentligt hej då åt Affe innan han åkte tillbaka till jobbet, vilket jag påpekade inte alls var nödvändigt. Fast å andra sidan, man vet ju aldrig och tur är väl det.

Mitt i all ledsamhet kan jag ändå känna att det är otroligt skönt att inte längre behöva oroa sig för henne, vilket jag gjort nästan konstant de sista månaderna. Hon lider inte längre och det är det väsentliga.

   Affe myser i korgen.

Hur går det för Affe-fisen då? Jo, ganska bra, tror jag. Han har varit lite låg och sovit massor sedan dagen D i torsdags. Hans nya livssituation innebär ju en hel del ensamhet, vilket han inte alls är van vid men jag håller tummarna att det ska gå bra.

   Kallt, kallt, kallt men vackert.

-     -