Jag hoppas verkligen att ni inte är mättade på valpbilder? För här kommer lite fler :) Idag är det bara bilder Kikkas valpar.

   Liten men naggande god.

   Kikka med sina små. Vissa väljer bättre ställen att sussa på, andra
väljer sämre ;)

Idag fyller Lottas valpar två veckor, hipp, hipp hurra. Jämfört med Kikkas valpar känns de verkligen enorma och har en snittvikt 1019g. Kikkas valpar, som idag har börjat öppna sina små blå, ligger på snittvikten på 716g

   Praktiskt att använda mammas lår som täcke.

Trots mina idoga försök att tömma jämtarna på energi (frågan är väl vems energi som töms) så envisas bägge två med att riva papper i valplådan. Kikka, den dumsnuten, roar sig dessutom med att svälja valda pappersbitar och med den naturliga påföljden, dålig mage. Nu har jag ledsnat på rivandet och den dåliga magen så jag har bytt ut pappret mot en bit korkmatta. Få se hur länge det tar innan den är i molekyler.

   Någon sover sin skönhetssömn.

-Slut på del 1, valp uppdateringen-
      

-Del 2, blandat- 

Jag har varit så arg idag, så arg att nästan tårarna kom, en bieffekt när jag blir på gräsligt dåligt humör. Varför?
Skrotade gymmet imorse till förmån för en ljuvlig skidtur i solen. Och här måste jag be om ursäkt för mitt dåliga ordförråd, jag måste svära. Fy fan vad jobbigt det var.

Vi talar alltså om skidturen från hell. Så dåligt glid framåt men väldigt bra glid bakåt, inte optimalt alltså.
Min gamla sträckning, i en av de ädlare delarna, som ganska nyligen blivit bra, gick upp igen.
Inga spår att åka i, bara trögt, trögt, tröööögt. Och i den relativt branta nedförsbacken var jag tvungen att staka för att komma någonstans, då förstår ni hur dåligt det gled.

En snabb blick på mobilens träningslogg styrkte mina misstankar, jag brukar gå raskare per kilometer än vad jag idag gjorde med skidorna på.

Stavgång med skidor, den nya träningsmetoden. *haha* Fattade ett beslut att ALDRIG åka skidor igen men nu har snälla svärfar varit och dragit ett riktigt spår åt mig, så imorgon blir det rendezvous i skidspåret.- May the glid framåt be with me-

Livet går vidare, det gör det alltid. Man tar sig vidare och ur händelser, lite tilltufsad och kanske en aning sargad men man tar sig vidare.
Det trodde jag inte idag för tre år sedan när jag fattade mitt livs svåraste och tuffaste beslut och lät Emil somna in. Emil, terriern med stort T.

   Emil

Jag skulle inte vilja ha en ny Emil. Han kunde ha varit typbeskrivningen för en riktig problemhund, av värsta sorten. Men resan vi gjorde tillsammans var makalös, hans framsteg var enorma och så otroligt mycket jag lärde mig under resans gång, jag bär på erfarenheter få förunnade.

Jag tänder fortfarande ljus för honom och runt min hals hänger ständigt en berlock med inskriptionen Min Emil. Det gör fortfarande ont, jag är ännu ledsen och mattehjärtat blir aldrig rikligt helt igen. Men så är livet och det går vidare.

  Älskad, saknad och aldrig glömd.

-Slut-