Suck, så var det diarré hos Ruben igen. Orka, orka, orka. Funderade på att ringa djursjukhuset men lät bli. De kan ändå inget göra just nu.
En sak är helt säker. Jag kommer inte att orka med det här om det ska bli en utdragen historia. Utredningar hit och dit, nä jag orkar bara inte. Jag vill inte. Ensam är stark men inte när det gäller sånt här. Bara tanken på (igår när han svalde plastbiten) att utsätta min axel för ytterligare 30 mils bilkörning fick det att krypa i skinnet och jag funderade allvarligt på vad det skulle kosta att ta taxi. För mycket garanterat. Att inte ha sina föräldrar "nästgårds" är stundvis så fruktansvärt hjärtskärande och en känsla av ömklighet infinner sig hos mig, trots min höga ålder. *snyft* Överdriver en aningen.

Men klart jag fortsätter. Klart vi utreder. Utreder tills vi vet vad det beror på. Kosta vad det kosta vill. Det är ju sån jag är. Jag kastar minsann inte in handduken, hur tufft det än blir. Jag har stått mer eller mindre stark i så många olika situationer nu och alltid landat på fötterna, hittills. Men har funderat en del på hur mycket man kan gå igenom utan att knäckas, knäckas likt en vissen gren. Fast jag är väl kanske seg som videkvist.

Det är inte så muntra inlägg just nu *flåt* Jag är inte deprimerad, nerstämd, ledsen eller så. Bara tungt less och en aning bitter för att det inte kan gå min väg, lite lätt och smärtfritt. Jag kan ta det mesta bara hunden skulle få vara frisk.

Fast å andra sidan. Det finns alltid de som har det värre. När jag tänker efter så kan jag egentligen skratta mig lycklig som har ett jobb som jag älskar, kollegor som bryr sig och medarbetare som alltid får mig att skratta. Jag har ett eget hus. Jag har en bil. Det är fasen inte dåligt alls. Bara den där hunden kunde få bli kry, så vore ju livet nästan bra. Så länge det finns ironi, finns det hopp. Så länge det finns ironi, är det inte alltför illa ställt med tokigterrier. Seg som vide, jo, jo. Man kanske myntat ett nytt uttryck :D 

Puss & kram