Det går inte en dag utan att jag tänker på min Emil och fortfarande gör det förskräckligt ont i hjärtat. I mitt stilla sinne funderar jag på om jag någonsin kommer att bli riktigt hel igen.

Här är en liten kort filmsnutt på Emisen, från kvällen innan (tror inte jag lagt upp den tidigare?)

Helgen har varit och farit och så mycket har väl inte blivit gjort. Eller jo, gästrummet där all bråte samlas, har börjat röjas upp och en hel massa prylar fick en sista resa till soptippen.

Åska gjorde det igår. Fanny behövde naturligtvis akut gå ut i värsta ösregnet och blixtrandet. Det kom en blixt och sedan muller -nu, sa jag till sambo, passa på att ta ut henne nu, innan nästa blixt kommer. Inte för att hon är åskrädd men ändå onödigt att riskera. När hon sitter och kissar i godan ro kommer det en efterknall som nästan fick marken att vibrera. Vad gör Fanny? Jo, kissar vidare som ingenting hänt, underbara lilla snutta   

Piraffen är nu 5 månader och en riktig liten gosing. De sylvassa hörntänderna har släppt sitt grepp, alla utom en, så nu kanske mina händer och armar kan läka ihop. Han luktar skunk och död ur sin lilla mun. Jag har läst att det är vanligt under tandtapparperioden. I övrigt är han lite låg just nu men det kan nog också ha med tänderna att göra och kanske benet.

Halt är han fortfarande, vissa dagar mer och andra mindre.

Har börjat introducera dammsugaren med hjälp av klicker och det går betydligt bättre än Cesar Millans metoder. Men vi har ännu en lång väg kvar.

Vi går korta promenader längs Keräsvägen varje dag och tränar på att ”gå fint” i koppel. Jag har nämligen gett mig själv extraarbete eftersom jag låtit honom gå i flexi sista månaderna. Gillar inte flexi men i Affes fall, där koppel varit (är) nödvändigt känns det ändå som lite mera frihet fast kontrollerad sådan.

Jag försöker just nu att samordna min semester med badrumsrivningen och Strömsholmsbesök vilket i förlängningen innebär Stockholmsresa med bil och båda vovvarna. Inte det lättaste eftersom jag inte ännu vet vad veterinären tycker, tänker och vill. Min önskan är i alla fall att de ska göra den tidigare tänkta artroskopin.

Min snälla, snälla pappa    har erbjudit sig att hjälpa till att köra både ner och sedan upp igen.

Nerresan brukar jag alltid göra på egenhand och den brukar gå någorlunda smärtfritt. Upp är värre, för att inte säga HEMSKT.

Sambo har sista åren (motvilligt) tagit en enkel flygbiljett ner för att sedan hjälpa till att köra upp. I år krockar det med den ”heliga älgjakten” som inleds i september och det går ju bara inte för sig.

Två tillfällen då Sverigen stannar i mitt tycke, midsommarafton och första älgjaktsveckan