Tände ett ljus för Emil    igår kväll och imorse kom han till mig i mina drömmar. Det var så verkligt och jag vaknade av att jag grät. Det var som att han kom bara för att tala om att han hade det bra. Han var så glad, viftade på svansen, pussade mig i ansiktet, fick ett Emil ”tokfnatt” och kutade runt. Det gör fortfarande så ont och jag saknar hon alldeles något fruktansvärt. Att man kan sörja en hund så mycket....

Min Emis  

Sitter här och väntar på att Affes veterinär ska ringa. Har inte fått någon tidsangivelse, bara att samtalet sker någon gång under dagen, tur att jag är ledig så jag kan vakta telefonen.

Ha en bra måndag.