Piraffen hade ställt till det hemma idag, när han och Fanny var ensamma. En matta i köket var totaldemolerad, vilket absolut inte gör något för mattans del men köket såg ut som en soptipp och jag var illa tvungen att ta fram dammsugaren, Affes hatobjekt nummer 1.

Eftersom Cesar Millan i gårdagens program tog sig an just fobier mot dammsugare var jag fylld av tillförsikt, skulle bli plättlätt. Nu, några sår rikare förstår jag varför det är Cesar som gör programmen och inte jag.

Det gick alltså inte bra alls. Galen, galen terrier och inte kunde jag bara sluta mitt i hela uppdraget heller, för det skulle garanterat ha satt en fjäder i hans hatt. Mitt största misstag (JA jag erkänner) var att jag delvis tappade humöret (var antagligen en aningen pyttelite irriterad över mattan, inte att den var trasig, utan bara det, att han gjort det) Han hoppade, slet och drog, ramlade och halkade (hade honom i koppel) Helt slut blev han, jag med.

Detta var ju inte alls bra för hans ben och jag blir så arg på mig själv för att jag låter det söndras gång på gång och för att jag inte tänker efter innan. Om jag kunde skulle jag bädda in hela mitt hem i mjuka duntäcken men det funkar ju inte så, tyvärr.

Undrar om dagens dust förutom mera ont benet även spädde på dammsugarhatet.

Cesars metod funkade uppenbarligen inte något vidare på min terrier (fel på utövaren naturligtvis) Så nu ska jag istället prova med omvänd psykologi med hjälp av min vän ”klickern”

Dålig, usel, okunnig, elak matte, så känns det i alla fall just nu