Tisdagens promenad med Affe i naturreservatet Riekkola var den bästa någonsin, när det kommer till inte-dra-biten och skedde till stor del i slakt koppel, tror knappt det är sant. Ändå var det en megastörning i form av något djur som just passerat. Visst gick han upp i varv och försökte kasta sig i väg flera gånger men insåg ändå rätt snabbt att det inte lönade sig.

Några pusselbitar föll på plats i och med måndagens träning på klubben. Snälla Sari tog sig an sjövilda Affe (som förövrigt käkade upp all hennes korv) och körde ett kontaktpass med honom.

Ni som haft/har egen häst vet hur otroligt inspirerande det kan vara att låta en annan ryttare sitta upp och rida hästen. Saker som du tragglat i evigheter utan att egentligen lyckats utförs plötsligt klockrent av en annan ryttare och som i ett trollslag inser du att allt faktiskt är möjligt.

Nu vill jag väl inte påstå att det Affe utförde var klockrent men det gick så mycket bättre med Sari, än med mig, tråk-torr matte i andra änden av kopplet. Det syntes dessutom att han tyckte att det var roligt och det är väl det bästa.

Så på dagens träning praktiserade jag mina nyvunna erfarenheter och jösses vilken skillnad. Ni skulle ha sett min vovva, han var jätteduktig och jag var så stolt. Ville nästan ställa mig mitt på planen och ropa hallå, kolla in min hund, märker ni hur duktig han är idag. Men det gjorde jag ju naturligtvis inte, istället spankulerade vi runt, runt och Affen belönades flitigt för kontakt och närhet.

Hade även med en leksak som var så där rolig men kommer nog att bli mer poppis framöver har jag en känsla av.

Idag var jag så uppslukad av själva träningen att jag knappt sett de övriga deltagarna, än mindre hälsa och vara social, må jag bli förlåten för detta.

Hade kunnat avsluta passet lite tidigare, han blev nog så trött mot slutet och han får svårt att behärska sig, något att tänka på till nästa gång. Men oj så roligt det var och nu längtar jag verkligen till nästa veckas träningspass på klubben.

Inom loppet av en 11 dagars period kommer jag att jobba 10 av de dagarna, pust. Livspusslet är inte alltid helt lätt att få ihop och skulle man inte behöva sova vore allt så mycket enklare. Men sova måste man ju och det gör jag med besked.

Var igår eftermiddag bara tvungen att ta med mig vovvarna till sängen för en liten tupplur. En tupplur som varade nästan 2 timmar och klockan hann inte ens bli 21.30 innan jag tackade för mig och somnade som en sten.

Hade imorse klockan på väckning för morgonträning, men tröttheten vann och jag sussade sött vidare i flera timmar till.

Sitter just nu och sneglar på klockan. Kan nöjt konstatera att snart är det lagligt att gå och lägga sig igen.

Natti natti