Jaaaaa, det är sant. Ett nytt inlägg redan nu.

En vecka har trillat förbi igen. Hur fort kan det gå egentligen.

   Ruben delar med sig av en selfie

   Den här hunden skänker mig så mycket skratt
och glädje, trots allt det jobbiga. Han är som han är
men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.

Veckans absoluta höjdpunkt var i tisdags, då jag tog med mig Jamie och Jinx och sprang milen. Hurra!! Det är så länge sedan sist. Kanske två år, eller så.
Helt, ljuvligt, underbart och fruktansvärt plågsamt. Ruset varade ända till två dagar senare då jag fick träningsvärk från Mordor.
Har sprungit 6 km ett par tre gånger under sommaren men nu dängde jag alltså till med en mil. Orken finns men det blir tuffa rundor eftersom jag måste bromsa hundarna i princip hela tiden. Knäna tar stryk och låren skriker.
Har midjebälte och försöker hålla tillbaka med rumpa och mage men det är svårt.
Hade jag orkat springa längre? Svar JA. Har jag kunnat  böja vänster knä på några dagar? Svar NEJ. *grrrrrrrrrr*
Den här löprundan kanske inte går till historien som världens bästa men ändå, den värmer hjärtat och psykiskt gjorde den underverk.

   Jamie och Jinx

Vi, jag och alla hundarna åkte och badade en dag i veckan då det var lite varmare. Dock inte tillräckligt varmt tydligen. För ingen ville bada, inte ens Ruben som hittills aldrig bangat ett bad. Tre motvilliga individer som gjorde allt de kunde för att undkomma och hoppa tillbaka in i bilburarna. Muppar!

   Dom hittade stenen och alla skulle
upp på den. Bullen, stackaren var chanslös.

   Jamie var herre på täppan, som vanligt.

 
Kan vi gå till bilen nu......

   Stensur bulle efter badet som vägrade
komma ut ur bilburen.

Mina  nya "livsregler" jag satt upp fallerade redan i mitten av veckan. Jag försökte ju åtminstone.
Jag är en sån vek, vek individ. Sådant jag försöker intala mig själv att jag inte ska bry mig om, kan uppta min hjärnverksamhet sammantaget mer än en halv dag. Mupp! Neeeej. jag bryr mig verkligen inte! Eller....

Nu, äntligen har jag köpt lite uteblommor, typ två månader efter alla normala människor *hahaa* Men det här är betydligt tåligare saker än små veka putte petunior. Dessa så kallade "bollkryss" borde stå sig hela hösten om man kommer ihåg att ge dem en skvutt vatten lite då och då = svag punkt i det här hushållet.

Var till Jula och köpte solcellsbelysning.
Men Bullen är skeptisk.  

   Nya blommorna skymtar lite.

Har skaffat lite insynsskydd till altanen. Den här byn är fan skadad. Är man på gården eller inomhus glor man på alla bilar som passerar och alla bilar som passerar(förarna då naturligtvis) glor in på allas gårdar. Det är SJUKT! Efter typ 18 år har jag ännu inte vant mig eller för den delen accepterat byasyndromet. Därav insynsskydden.

   Mina sländor som lyser när det blir mörkt.

Skulle ha jobbat i helgen men min chef ansåg att jag behövde vara ledig. Vi var ganska överens fast jag velade in i det sista.  Som vanligt när jag är ledig sover jag in tre dygn på ett och har väl inte gjort en enda vettig sak varken igår eller idag.

Har ätit frukost ute på altanen både igår och idag *lycka*  Fast idag hade jag på mig täckjacka *fniss* JA! Det är sant. Det var faktiskt inte mer än 13 grader och blåste men solen var ju framme. Under dagen blev det varmt och åtminstone Puben myste i solen. Var och plockade något kilo blåbär som nu ligger i kylen och väntar på rensning *tråååååk*

   Frulle på altanen.

   Min lilla soldyrkare, utan öron.

Igår fick jag bli lite bekymrad för bullen som under vår svamprunda blivit biten/stucken av något. Underläppen svullnade upp likt en pingisboll och han hade ett litet hål som vätskade. Tyckte det var svullet runt om hela munnen men är lite osäker där. Idag är dock svullnaden helt borta. Pust. Man är ju lite extra bekymrad för honom i och med alla hans allergisymptom.  Lille gris...

   Senaste skörden av svamp.

   Det är verkligen rekord i år för kantarellerna.

Dagen i dag avrundades med städning, tvättning av alla filtar och bad av hund. Ruben allergi börjar bli sämre igen och svampen i tassarna och höger öra är på väg tillbaka. Never ending story. 

 Spanaren på Keräsjoki street.   

Imorgon är det måndag och då stryks allt det som varit. Gamla synder blir förlåtna och man får börja om på nytt. Man får en ny chans att göra allting rätt. Alltid på en måndag. Lycka till!

Jag har påbörjat så många inlägg som inte kommit längre än till sparat bland word dokumenten. Gör ett nytt försök idag då.

Börjar bakifrån, alltså idag då och kan meddela jag strax efter kl 8 imorse befann mig på hjortronmyren.
Nära 3.5 kg hjortron kom jag hem med. Fick en prischock för någon månad sedan då jag köpte en pytteliten låda hjortron från frysdisken på Ica, då jag tömt mitt gamla förråd i frysen. 75 spänn för ynka 250g. Hutlöst! Tänkte nästan lämna tillbaka den.

Att lulla på i skogen utan hundar är inte bara trist och meningslöst. Det är ta mig sjutton till och med lite läbbigt. Speciellt när man går och funderar på stora stygga björnar och naturligtvis hittar bajs mitt på stigen där man går. Jag är ingen expert på bajs. Men jag har hört att björnspillning ska se ut som en limpa. I form av brödansvarig på Ica kan jag definitivt få formatet på denna bajs till en limpa. Men som sagt, det kan ju vara bajs från ungefär vad eller vem som helst. Jag är dock oskyldig.

   Kan det vara björnspillning...

   Dagens skörd.

På gårdagens oplanerade kvällspromenad med hundarna  hittade jag både hjortron och kantareller. Rekordskörd för svampen dessutom. Hittade så mycket svamp att jag var tvungen att gå hem och hämta en större påse. Det ni. Så nu finns det drygt 4 kg hjortron i frysen och 400 gr svamp i kylen. Nice. Nu är det dags för blåbär också men de är ju så aptråkiga att plocka.

   Japp, kantareller.

  Lördagens skörd.

   Naturens perfektion.

Det mörknar om kvällarna nu och igår fick jag tända lite fönsterlampor. Det börjar bli höst. Jag gillar ju hösten så det är väl inget problem. Fast ändå... Det känns lite tidigt. Jag hade så gärna velat ha sol i helgen som var, då jag var ledig. Jag ville sitta på min fina altan och grilla i min nya gasolgrill. Min altan är absolut bästa stället i hela huset och jag har redan, trots murket väder, suttit ute och käkat fler gånger än jag gjort sammantaget på en herrans massa år.

   Bullen har en alldeles egen soffa på altanen.

Jag har ju alltså investerat i en gasolgrill och det är med hatkärlek jag grillar min mat på den. I mitt tycke är det elementvarning på gasolgrillar. Är det inte riktig eld så är det inte grillat. Det vill säga, man kan lika gärna lägga korven på ett element och vänta på att den blir varm. Men det är väldigt praktiskt med gasolgrill, det erkänner jag. Fast jag är rädd varje gång jag använder den.

Brudarna, Jamie och Jinx löper för första gången och Bullen reagerar inte alls, tack och bock till hormon chippet. Hade alla tre lös härom dagen och alla tre drog, med Jamie, ledaren, i spetsen. Ropade och de kom tillbaka, bullen dock sent omsider. Han vill så mycket och inser inte att hans korta, små ben inte hinner med. Kopplade Ruben men de andra drog igen. Vrålade och skrek, ingen kom. Tillslut kom ändå Jinx, underbara lilla Jinx. Kopplade henne och fortsatte vråla efter Jamie. Beslöt mig för att gå hem och droppa av bullen som blev uppäten av all ohyra i skogen. Då, plötsligt beslöt sig fröken Jamie för att återvända. Puh, hann tänka tusen tankar.

   The gang.

   Jinx

Bullen är inte kry. Förutom sin allergi har han något i magen som gör att han får typ kramper. Har redan utnyttjat en akuttid på djursjukhuset. Inget klokare, bara fattigare.

   Bullen spexar i väntrummet på djursjukhuset.

   Någon har tuggat sönder sitt halsband.

Någon är sugen på att baka.  

Någon har parkerat rumpan i matskålen.  

     Någon är trött

I övrigt är det si och så med det mesta. Något har ändrats och förändringar man inte själv kan påverka eller styra är inte alltid uppskattade. Den här ändringen suger fett och jag kan inte göra ett skit åt det. Besviken och lite bitter. Men vad hjälper det.
Någon skulle behöva ruska om mig rejält. Men nu får jag ta mig själv i nacken och det omgående. Åh, vad korkad jag varit.

Ny vecka, nya möjligheter, nya förutsättningar. Tilltufsad men fast besluten, då kör vi!

Tror aldrig jag haft så här långt blogguppehåll. Någon envis, hoppfull som finns kvar?
Men ni har egentligen inte missat något. Dagarna rullar på snabbare än man hinner säga kvastskaft och jag jobbar så mycket mer än jag borde. Vad kan hända från sägen till Ica, så att säga.  Fast visst händer det saker. Livet passerar fast man ignorerar det.

Ruben lyckades förstöra en plåtburk.  

Min farfar har somnat in. Den sista och den bästa, om man får säga så. Rak, brutalt ärlig och fruktansvärt envis  är ingen underdrift. Hårt arbete präglade hans liv och jag har aldrig hört honom gnata om att han är trött eller less. Behövde saker göras så gjordes de, på hans sätt, oavsett.  Och nu finns han inte längre. Frisk i kroppen men minnet svek honom och han ville nog helt enkelt inte vara med längre.

   Farfar   

Jag var inte på hans begravning. För trött, för sliten. Vågade helt enkelt inte sätta mig bakom ratten och köra de  100 milen. Känner mig självisk, egoistisk och helt värdelös.  Men jag somnar medan jag äter frukost. Jag somnar när jag äter middag. Det är allt jag kan säga. När verkligheten hinner i kapp är jag inte alls så säker på att jag köper mitt eget försvar.

De lediga dagarna är få, vilket är självvalt. Men det sliter. Ändå fortsätter jag, antagligen för att jag fortfarande behöver det. Fast vissa dagar undrar jag verkligen om jag är vid mina sinnens fulla bruk. Skulle här en dag gå med hundarna. Hade klätt på mig med jacka och midjebälte, satte mig i fåtöljen med kopplena i handen. Somnade och sov i två timmar. Det blev ingen hundpromenad.

   Gofika när pappa var här.

Men den här helgen är jag ledig och idag har varit en underbar dag. Inte för att det hänt något särskilt, utan mest för att  jag bara har varit. Jag njöt av kaffet ute på min fina altan som pappa varit upp och byggt. Jag har gått på långpromenad med hundarna i solen och jag har grillat min korv på nya gasolgrillen. Jag har slappat i mina nya trädgårdsmöbler.

Jag insåg plötsligt ikväll att livet ändå är förjävla bra. Det är besvärligt många, många gånger. Det är tufft att vara själv men ändå, när allt kommer omkring, skulle jag inte vilja byta. Mina hundar är mitt allt och ger mig energin jag behöver för att orka dag efter dag. Hur trött jag än är när jag kommer hem från jobbet och hasar mig ut på hundpromenaden är jag nöjd och belåten när jag kommer hem igen.

Mina tre lyckopiller  

Finns absolut inget som får mig så glad och lätt i hjärtat som lösa, lyckliga hundar.   

Har det varit midsommar? Jaha! Eller är, kanske man ska säga.

   Årets midsommarbild blev lite, gles....
Får försvara mig med att den är fotad
04.30 på midsommaraftonens morgonen.

Rätt lustigt, eller nä faktiskt lite otäckt egentligen. Klämde in ett frissabesök i torsdags 16.30 och åkte tillbaka och jobbade ett par timmar till direkt efter det. Vet att jag sa till frissan att jag inte ville bli korthårig, bara klippa igenom och tunna ut. Hon var lite ur fas eftersom kunden innan var påtagligt berusad och medan hon klippte mig kom en annan kund in och fick frissans handlingslista till systemet. Hur som helst. Drog en keps på skallen och åkte och jobbade. Frissor kan sällan fixa håret normalt, därav kepsen.
Tvättade håret på fredag morgon och reflekterade inte speciellt över håret. Var ju förstås extremt trött, stressad och fokuserad på dagen framför mig.
Insåg idag, efter morgonduschen att jag är korthårig!!! Så var det med det. Inte lönt att gå tillbaka att klaga. Går ju liksom inte att göra så mycket.
Kort funkar men inte vad jag ville ha. Det mest skrämmande är dock att jag inte märkte det förrän idag. Snacka om att midsommarpressen tagit sitt.

Har inte koll på hur mycket jag jobbat den här veckan men vet att jag en dag stämplade in 04.45 och stämplade ut vid 18.30 Varit hem till hundarna NATURLIGTVIS.

   Jobbade bara till 13.30 på midsommarafton och tog med hundarna
till skogen. Välbehövligt efter flera dagars vila. Helt underbart var
det. Ända tills alla mygg och knott hittade oss.

      Förklara gärna hur hon får fyra strålar med vatten ur munnen.

Veckan tog ut sin rätt och imorse klev jag ur sängen vid 9 tiden. Vet inte när jag senast sovit så länge. Axeln är också rejält paj. Blir till att försöka boka in lite massage under veckan och ta det lilla lugna. Skulle behöva klippa gräset imorgon. Få se om det går.

Idag har förövrigt varit den bästa lediga dagen på väldigt länge. Jag har varit i farten hela dagen men bara med roliga saker, nästan. Städningen, eller kvalstersaneringen som jag kallar den är ju mindre kul men ack så nödvändig.

   Hade Ruben ensam ute på bron en stund under
förmiddagen. Han gillar det verkligen.

Packade in alla tre hundarna i bilen. PM till mig själv. Köp en bur till Ruben! Tygväskan/buren funkar inte. Vips sa det så låg buren på golvet i framsätet.
När alla var någorlunda inkvarterade åkte vi och badade. Eller rättare sagt, tre fjärde delar av flocken badade. Jag, Jinx och Ruben plaskade medan Jamie höll sig på bryggan.
Jag simmade faktiskt och det var inte kallt. Hur nu det ens är möjligt. För idag är första varma dagen på hela sommaren hittills.

   Den tredje häckar uppe på bryggan.

Efter det blev det långpromenad med Jinx och Jamie. Det var då jag såg DEN! Äckelpäckel ormen. Hatar ormar, hatar ormar *ryser av obehag* Det  här var den absolut minsta ormen jag någonsin sett. Men orm som orm. Då var orm-spanar-manin igång för i år då *suck*

Nu är det snart dags att göra som Ruben gjort en morgon här i veckan. Alltså, dra täcket eller i hans fall, dra påslakanet över huvudet. Längst in i påslakanet hittade jag honom, lilla puckot. Tittar man noga ser man det rosa på nosen lysa igenom tyget.

Trevlig midsommar och Go natt!!

Jo, vi lever men tiden och orken för att uppdatera bloggen räcker inte riktigt till. Jobba, tvätta, städa, bada Ruben, hundpromenader, äta, sova. Jag hinner/orkar inte allt, alla dagar, om jag ska vara ärlig.

   Bullen kommer inte upp och nu får han hjälp eller...

   Hahaaa, nix. Ner i diket med dig igen.

Överlycklig att jag i söndags äntligen kunde klippa gräset. Det gäller att prioritera dagligen nu och hundarna kommer ju så klart alltid först. Gräsklippandet höll på att döda mig. Hade inte ens kommit till hälften och jag var gråtfärdig. Så fruktansvärt tungt. Men jag gjorde det *yey*

Ruben har hunnit fylla två år och vi hade kalas ute på gården med "brudarna" som blivit 9 månader dagen innan.

   Tre små tårtor. Kycklingkorv i mitten!

  I väntan på varsågod.

   En av dessa tre tjuvstartade, undrar vem....

Jamie har haft värsta bulan på benet och jag var redo för att agera självmordsbombare eller nåt, när jag upptäckte den. Orkar ju inte med mera krångel liksom. Nästa dag hade det gått hål på den och nu ser det bättre ut.

   Ruben hänger med huskytjejerna i skogen, så gott
han kan. Men korta ben är inte effektivt och då
blir det lätt lite krigsskador.

Det regnar dagligen. Gör förvisso inte så mycket men det är omotiverade att ta sig ut med hundarna när det öser ner. Men väldigt stolt över mig själv för i två dagar nu har jag traskat ut med dem fast det regnat. Stundvis har det även haglat på oss och i dag förutom haglet och regnet, blåste det dessutom småjävlar. Men ändå så underbart skönt, när man är hemma igen.

   Vi blev blöta!

  
Lyckliga huskytjejer på dagens blöta promenad.

   Jamie var visst inte nog blöt.

Det var en kortis men då vet ni åtminstone vad vi pysslar med.
  

Sol, strålande sol. Ungefär tills jag och hundarna skulle gå på promenad. Då började det naturligtvis att regna. Så klart blev min nästan torra tvätt blöt på nytt. Men vi är inte bittra, nej då. Jag klagar inte på vädret men jag är nog den enda. För varje dag det är svalt, är vi en dag närmare den ljuva hösten *hahaa*

Hade bestämt mig för att grilla hamburgare till middag. Det var ju såå soligt och fint på förmiddagen. Men kolen ville inte som jag ville (i regnet) och det tog faktiskt nästan 30 minuter att få en 90gr hamburgare att bli genomvarm. Höll på att ge upp men skam den som ger sig.

Skulle börja kvalstersanera huset idag men lever i förnekandets tecken än. Det är en dag imorgon med. Tar det ett steg i taget nu och för att få det att funka måste jag göra det så enkelt som möjligt. Det vill säga, minimera min egen arbetsinsats. Det är en väldigt tunn linje mellan att hålla det på en sund nivå och att bli manisk, i mitt fall alltså. Jag kan absolut inte tillåta mig att bli manisk. Då kommer detta aldrig att funka.

En ny hund, en ny erfarenhet.
Chihuahuan Sonny lärde mig massor om epilepsi, bukspottkörtelinflammationer och leverproblem.
Chihuahuan Molly lärde mig  om hjärtfel.
Emil, min Parson russell, min bebis, lärde mig hur man hanterar aggressivitet av värsta slaget. Jag har aldrig jobbat så hårt med en hund. Aldrig heller har jag nått sådana enorma framgångar som jag nådde med Emil. Aldrig heller har jag sörjt en hund så mycket som jag sörjde Emil. Därtill lärde han mig allt man behöver veta om halsinfektioner och borttagandet av halsmandlar. Han väckte mitt spårintresse och lärde mig allt jag idag kan om spår, speciellt i oländig terräng ;)
Fanny min lilla älskade Jack russell strumpa. Där fick jag min dos av magbekymmer men annars den absolut kryaste av dem alla.
Affe, lycko-fisen. Oj, oj, oj. Trasiga sesamoidben, artroskopier, rehab, hältor, massage. Ingen hund har kostat så mycket som lilla Affe. Men han var värd varenda krona. Än idag, ca 8 månader senare har jag svårt att förstå att han inte finns längre. Saknar så.....
Nu är det Rubens tur. Han inledde starkt med ett brutet tåben vid ca 6 månaders ålder och nu ska han lära mig all there is to know om allergier. Kostnadsmässigt är det väl inte en alltför vild gissning att hans konto lär skjuta i höjden.

Ironiskt nog gick jag redan för någon månad sedan med i en facebookgrupp för allergiska hundar. Då hade jag ännu ingen susning om Rubens tillstånd.  

Jamie och Jinx, ska enligt statistiken vara friska som nötkärnor. Erbjöd faktiskt uppfödaren att hämta bort dem, om han ville, eftersom allt jag rör vid verkar bli skit. Men han bara skrattade, så jag antar att jag får behålla dem. 

Det här inlägget verkar ju jättebittert men fullt så illa är det inte. Det som stör mig är att tillvaron blir mer komplicerad och jag som är lat av naturen vill så klart inte ha mer jobb.
Sedan är det centrala så klart att det är absolut mest synd om hunden. Lilla glada, underbara, kärlekskranka Ruben. Vill ju inte att han ska behöva lida en endaste mikrosekund.

Nationaldagen idag, vem bryr sig egentligen... Fast min fotomodell ville gärna ha något att göra så han fick agera Mr Sweden idag.

Mr Sweden..  

Tjingeling
  

Okej, var börjar vi gräva i eländet. Jag kan rabbla fakta och delge information men mitt själva jag har inte tagit till sig eländet än och likt en struts väljer jag att sticka huvudet i sanden ett litet, litet tag till. Jag har nämligen ingen som helst jävla aning om hur jag ska få ihop vardagen framöver.

Fakta!

Var till Öjebyn igår med Ruben, återbesök. Svaret på blodprovet hade kommit och det visade att han var allergisk, naturligtvis. Vanligt är att de är allergiska mot antingen kvalster eller pollen. Men sedan NÄR är något "vanligt " när det handlar om mina hundar!? Nix, han är då allergisk mot bägge. Dessutom antagligen även kombinerat med foderallergi. BINGO!

Schampo, fuktspray, örontvätt, kortisondroppar för öron, kortisonspray för hud, tvättservetter är innehållet för närvarande  i Rubens "lilla" necessär.

Filtar/korgar måste tvättas flera gånger i veckan, ju tätare desto bättre. Det ska städas och vädras. Han ska inte gå i gräs. Han får inte vara med huskysarna i hagen. Slutklämmen från veterinären var ändå absolut bäst och fick den sista ljusstrimman att mörkna. -Det är bra om DEN ANDRA tar honom på en promenad medan det städas eftersom det virvlar upp så mycket. Vilken den andra? Det finns ingen "den andra" Det är jag BARA jag, patetiska singel JAG. Ska man alltså inte kunna vara ensamstående och ha en allergisk hund...

Verkligheten!

Jag har idag åkt hemifrån 04.45 och klivit åter in genom dörren  17.30 igen (varit hem på lunchen och släppt ut Ruben, så klart)  I normala fall hade jag efter hemkomsten tillbringat ca 90 minuter med hundarna i skogen. Men idag orkade jag helt enkelt inte. Därtill ska jag nu addera städning, tvättning och behandling av bullen. Hur räcker dygnet och orken till, undrar jag nu... Hur räcker motivationen till.....

En dag till med huvudet i sanden. En dag till i förnekandets tecken. En dag till innan jag måste ta tag i verkligheten.

Where there's a will, there's a way...

Jag antar att man får det man förtjänar och samtidigt är det väl sagt att man aldrig får mer än man klarar av. Men jag undrar jag.....

Har det varit en helg? Oj då, det har jag missat. För jag har sovit. Ingen vettig människa kan sova så mycket som jag gjort i helgen.
Söndagen var värst. Klev upp, åt, gick och la mig. Vaknade. Hungrig IGEN. Åt, gick och la mig. Vi pratar inte om några små power naps på en kvart eller så. Vi pratar timmar. Ändå kunde jag somna utan problem när jag gick och la mig vid 21 tiden på söndag kväll. Måndagen kraschade jag efter jobbet. Orkade inte ens gå med hundarna. Lågt gjort, jag vet. Men det var riktigt ruskväder, kan jag säga till mitt försvar.

Skulle egentligen ha jobbat i helgen som just passerat. Men tog ledigt som en slags sista uppladdning inför den kaotiska midsommarveckan, som jag vet har en förmåga att suga livet ur en. Nu känns det nog mer som att ledigheten blev en återhämtning istället för uppladdning. Men det är kanske sak samma.

Idag var det dags att släppa ihop teamet på lösdrift. Vi har ju gått gemensamma promenader men de har inte varit lösa tillsammans. Jag hade nog en plan egentligen. Men den glömde jag och släppte alla kors och tvärs. Gick så där och jag fick koppla Jamie så Ruben och Jinx fick hitta någon slags gemensam väg att kommunicera.
Bullen är van vid Jamie och blev märkbart besviken på Jinx som inte alls var lika rolig. I slut ändan blev det ändå bra och de hade de hade kul tillsammans, alla tre.

Jösses. Jag blev helt slut av den turen och dessutom med huvudvärk på köpet. Systemkameran släpade jag med men den håller nog på att kasta in handduken. Suddigt blir det och dålig färgåtergivning. Nå, ni får hålla tillgodo iallafall.

Tjingeling