Vår veckliga röntgenplåt giv oss idag. Vi har gjort ett nytt besök i Gammelstad och den här gången hade det åter börjat växa ihop i tåleden *lycka*

   Lilla nissen Ruben

Om ni tror att det hjälper får ni gärna hålla en tå och sända en tanke som gör att det går vägen denna gång.
Nu skulle jag vilja söva ner honom i två veckor, typ, så vi kunde passera den kritiska fasen i läkningen utan missöden.

 
Jag känner av hysterin som en blöt äcklig handduk. Rädslan att det ska gå upp i tåleden griper tag i mig så fort han gör något oväntat och sedan vi kommit hem från djursjukhuset idag har han redan hunnit göra två idiotprylar.
Jag vet inte om jag orkar börja om en gång till om det på nästa plåt skulle visa sig att det gått upp på nytt.

 
Idag togs det två plåtar och på den andra hade veterinären önskemål att tån skulle separeras lite från de andra med hjälp av ett snöre. Jag började gapskratta när jag hörde det. Inte för att det är komiskt på något sätt, utan bara tanken på att man för det första ska linda ett snöre runt Rubens tåled och för det andra, att man ska hinna ta en plåt innan han forcerar hela projektet.
Djursjukvårdare skakade på huvudet och sa - min reaktion var samma som din men han ville att vi skulle försöka. Ok, let´s giv it a try. Vit, tunn bandagetejp lindades runt tåleden och jag tänkte för mig själv att eltejp, en personlig favorit) hade varit lämpligare. Det tog en mikrosekund så hade Ruben-Raket satt i sig hela tejphistorien. Nästa försök gick bättre men jag var blöt i svett när det hela var klart. Låt det bli helt i tån denna gång, snälla.

Funderade ett slag på att ta ut alla mina kvarvarande semesterdagar men vad hjälper det. Kanske han gör mer dumheter när jag är hemma. Fast om någon hade en stuga någonstans i ensligheten (ensligare än det är här, Malin)  skulle jag gärna nappa på att låna den under några veckor.

I vanlig ordning hade Ruben charmstrumporna på sig och lockade samtliga i personalstyrkan på djursjukhuset till skratt. Underbara lilla bullen. Till och med den storvuxna, neutrala veterinären kom av sig i framförandet och sa rätt och slätt, du har en underbart söt hund.

 
Under min egentid med Affe igår hade jag kameran och tomteluvan med mig, i hopp om att kunna ta lite fina julbilder. Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Affe blev flyförbannad på tomteluvan, vars vita boll på luvan störde honom till max. Och inte fick han något stöd av mig för matten skrattade så hon nästan pinkade på sig under  "luvattacken" Bilderna är inte bra men de säger allt. En fin bild fick vi till och sedan barkar det iväg. Man kan nästan höra honom vråla TOFSJÄ****EL

Hallå matte, ser du inte att tofsen är i vägen??

  
  
  
Jakten på luvan visste inga gränser och här blev det lite sköna
dans moves.     

Inatt har jag som längst sovit ca 20 minuter sammanhängande och ännu 2,30 hade jag överhuvudtaget inte somnat. Hata, hata, hata hundar som skäller i hagen. Morr!!!!!

Bild å texter lever sitt eget liv idag, så det kanske ser konstigare ut än vanligt.
Ha det gott.