Löparknä, löd diagnosen på mitt onda i benet, vilket i mitt fall innebär att senan som går från höften ner till knäet är inflammerad. Och plötsligt fick jag ett svar på varför jag haft känningar i höften också.

Direktiven för tillfrisknad var korta och koncisa, VILA, antiinflammatoriska tabletter/salva och stretch. Hos sjukgymnasten är det ultra och massage som gäller.

Frågade lite försynt vad jag kan göra då? - Allt som inte gör ont, blev svaret. Men hallå! Det gör ju ont bara att gå…

Sambo skakar på huvudet och säger lite spydigt – så går det när man låtsas leka elitidrottare. Tack för den.

Visst har jag hittat fina smilsar? Kan tillägga att jag kanske inte är fullt så mordisk som det kan verka *hehe*

Gårdagens linkande på jobbet gjorde inte fördel i något av mina knän så efter långt och högst tveksamt övervägande valde jag att korta ner mina dagar den här veckan. Förstå att det känns surt, när man vill jobba och samtidigt är snabbaste vägen till att bli ”frisk” att inte göra det. Snacka om dilemma.

Idag var jag tvungen att hanka mig iväg på en längre Affepromenad, den första sedan i fredags. Husse är bortrest och Affes huvud behöver definitivt rensas, innan han ska vara ensam under de timmarna jag arbetar.

Kunde imorse, dagens datum till trots, konstatera att det inte alls är fel med mössa och vantar på promenaden. Glömde vantarna och händerna var nästan bortdomnade när vi kom hem, skrämmande.

Operation göra hund av Affe, fortsatte igår på onsdagsträningen. Kom dit, ingen där, snopet. Jahapp, vi får väl träna på egenhand då, vilket visade sig vara nog så svårt. Efter en stund kom det iallafall en deltagare till, så lite störningsträning blev det trots allt.  

Han sköter sig i mikrosekunder, går fint och tar kontakt sedan bara pyser det över och han kastar sig iväg som värsta känguru look alike, synnerligen tålamodskrävande.

Efter måndagens träningspass på asfalt hade han lyckats få trampdynorna bak lite uppskavda, nästan som blåsor. Suck.