Mätt i magen av grillad korv och glass, trött av en överdos frisk luft.

Många timmar har det blivit utomhus idag, faktiskt nästan som en hel arbetsdag när jag tänker efter.

Större delen av dagen har jag tillbringat med likasinnad spårnörd i Nikkala, där vi lagt spår åt varandras jyckar, fikade och surrade. Dessa dagar är mina absoluta favoritdagar.

Det är så roligt för nu märker man klart och tydligt att Affe utvecklas för varje spår han går. Han har verkligen fattat vad det är frågan om och viktigaste av allt, han har motivationen. Trots att linan trasslar och trots att matte bromsar när knäet låser sig och trots att vinden rör till spåret, så fortsätter han, oförtrutet.

Viden är ett gissel och hur man än försöker, vänder och vrider den sig. Det som ena stunden var medvind, blir plötsligt motvind för att sedan övergå till en sidvind i orkanstyrka. Överdriver kanske något men vinden försvårar helt klart spårläggandet och själva spårandet.

I dagens spår fick han en sak i mitten, som inte var så superintressant, att fortsätta spåra var viktigare. Slutet däremot, pipisen är jättekul och den ska döden dö *fniss*

Lite utanför spårkärnan bitvis och lite virr här och där samt en aning luftvittring men annars riktigt bra. En nöjd, glad och hoppfull matte är resultatet av dagens spårande.

Har man aldrig spårat kan det nog vara svårt att förstå fascinationen i det hela. Men känslan som idag när collien Nemo markerade en skogpinne som jag hållit i min hand några få minuter är helt magisk.

                                           Fanny leker solcell                                                  

             

Mitt knä vill inte ge med sig och jag känner mig lite modfälld. Att bara knata långsamt (typ i slow motion) går bra men trappsteg upp och ner är svårt, att böja ännu svårare.

Snubblade till i skogen idag och det gjorde så s**ns ont men kanske hoppade senan rätt igen för det blev i vart fall inte värre.

Nä, får man gå och sova nu?