Idag var det rehabbesök i Gammelstad inbokat för Affens del. Ett slags återbesök för att se hur utvecklingen gått i kropp och ben.

Inger var dock inte helt nöjd med det hon såg. Han är något ojämnt musklad (stora måttbandet åkte minsann fram) och han rör sig lite avvikande med bakbenen.

Han fick innan badet vara lös i rehabrummet och milde himmel vad han for omkring. Hade det funnits lianer är jag säker på att han hade svingat sig i dem. Jag fattar inte var han får allt ifrån, helt plötsligt hade han hoppat upp på en fodertunna och satt där och balanserade. Vi har då aldrig tränat något sådant. Jag lyfte ner honom och tre sekunder senare var han tillbaka på tunnan. - Man blir nästan yr när man tittar på honom, sa Inger lite försynt.

Eftersom hans höfter inte är röntgade, tyckte Inger i samråd med veterinär, att det vore klokast att göra det och gärna på en gång, om jag hade möjlighet? Bra tyckte jag som genast sparade 30 mils bilåkande.

Och vilken rackarns tur att jag tog helt ledigt från jobbet idag. Tanken var att jag skulle ha jobbat och bara blivit lite sen till mitt pass. Nu drog det ju ut på tiden så jag skulle ha blivit MYCKET sen och med tanke på att jag hade ett eget rehabbesök inbokat (under arbetstid) för knäet hade det inte blivit mycket tid på jobbet hur som helst.

Höfterna såg ok ut och även patellan var på sin plats. Hmm, då vet vi det och tjong så åkte det tusen kronor till. Fast allt som går att utesluta är naturligtvis att föredra. Men....

Veterinären nämnde Perthes sjukdom men kunde/ville i dags läget inte säga mer.

Min stora oro är att han har ont, av vad det nu är han har. Men det trodde veterinären inte och kom med en massa argument som jag visserligen köper.

Men samtidigt pratar vi terrier av envisaste slaget, så jag undrar jag.

Å andra sidan sa Inger att det kanske helt enkelt är så här han rör sig och det kanske inte är någonting alls.

Veterinären fällde nog skönaste kommentaren någonsin om Piraffen, helt klockren och jag började gapskratta - Han är VÄLDIGT aktiv och han har ju faktiskt hunnit vara i alla fyra vädersträcken, två gånger, innan man ens själv hunnit fundera på att ta ett kliv framåt. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Hur vi går vidare då? Ja, inte ger vi upp iallafall. Här släpper vi minsann inte taget så lätt.

Jag ska låta honom vara hund. Han ska få vara lös i skogen, han ska få spåra och vi ska försöka bada/simma så mycket det bara går. Äntligen ska han få använda sin fina gula flytväst, han fått av min pappa

Lite smått avundsjuk blev jag allt på kommentaren om hans kropp, - Han är ju väldigt deffad. Oj, om det ändå vore sagt om mig *hi hi*

Kände medan jag satt och väntade på att Affe skulle blir klar, hur huvudvärken kom krypande och lagom tills han hade vaknat hade den eskalerat till migrän.

Hemfärden blev allt annat än trevlig. Lite smått stressad eftersom jag hade min egen knätid att passa, så ville jag gärna ligga på gasen.

Men det gick ju inte. För framför mig hade jag ett ekipage med bred last och en bil med varningsskylt hindrade alla omkörningar.

Det gick 60 km/h kilometer efter kilometer innan de äntligen stannade och släppte förbi oss bakomvarande bilar.

Gick bra tills det var stopp igen. Nu var det en bil som kört av vägen och bärgningsbil samt polis blockerade vägen. Varför händer alltid sådant här när man har en tid att passa?

Jag hann i tid till besök, just och just. Men det var nog tur att jag fick ligga ner medan de ultraljudade mitt knä annars hade jag nog kräkts.

Fort hem, migränmedicin, is i nacken, is på pannan, mörkt rum, sova, sova, sova. Lite salt, lite sött, en balja kaffe och nu är jag på benen igen. Visserligen känns det som man körts i en mangel men huvudvärken är väck.

Förövrigt kan jag tillkännage att ha migrän när det är 29 grader i skuggan är ingen hit alls. Det är rent utav olidligt. Vi har haft värme i två, tre dagar nu och jag är redan less. Kan det inte bli höst!