I exakt 5 dagar hann jag tänka att det kanske vänder nu. Att den negativa spiralen som envist etsat sig fast kanske äntligen är på väg att försvinna.

Två upplyftande nyheter överkompenserades med en rejäl käftsmäll hos veterinären idag. Jag orkar inte, var det enda som snurrade runt i skallen. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag ville bara sätta mig på golvet och grina. Sedan talade det undermedvetna. Det vet du att du visst gör. Okej, det kanske jag gör men jag VILL INTE!

De 17 milen hem snurrade ett nytt ord runt i hjärnan. Fan, jag kan knappt uttala det. Eliminationsdiet!!!  
Ruben lider alltså av kraftig allergi. Stackaren har till och med öroninflammation tillföljd av allergin. Bakterier och jästsvampar bor i hans lilla öra *yummi*

Jag har inte orkat sätta mig in i allt. Fick en mindre roman med mig hem och hon, veterinären,  pratade massor och jag med mitt nya fiskmåsminne kommer inte ihåg en fjärde del av allt hon sa.

Han ska äta kortison i två veckor för att ta ner inflammationen och den så kallade eliminationsdieten innebär att han absolut inte får äta något annat än sitt specialfoder under 8 veckor. Inte en smula hårtbröd eller en endast liten ostflaga. Jag kommer att få bryt tre gånger om dagen i 8 veckor, med största sannolikhet. Han är ju som en blixt om jag tappar något på golvet.
Detta innebär även att han inte får vara lös på promenaden under dietperioden eftersom han då kan fynda ätbara saker.
Han ska badas dagligen med specialschampo. Han ska sprayas med något medel och öronen ska fyllas med vätska. När hon kom till den punkten gapskrattade jag. - Det underlättar om man är två!  No shit!! - Men det är vi inte, så det måste gå ändå. Och jag vet exakt hur mycket Herr Ruben gillar att få vätska insprutat i örat. 

Upplever själv att min nyuppkomna reaktion på svåra, besvärliga och känsliga situationer, är smått obehaglig. Det är ju nästan psykopatiskt att skratta vid ett sådant tillfälle. Men jag kan inte hjälpa det. Skratt nummer två utlöstes av priset på Rubens ena blodprov. Förstod att det var "något" när veterinären pratade om att frysa ner blodet. - Vad är haken?  frågade jag  - Är det dyrt eller? * - Ja! 2500:- *gapskratt*  -Jaha...

Ruben är helt makalös hos veterinären. Så otroligt glad och svansen går som en trumpinne, i ett. När sköterskan kom för att ta blodprov lägger sig hunden på sidan och vill kliad samtidigt som svansen piskar mot bordet. Jag behövde inte ens hålla honom och veterinären fick köra ner öronmojängen i hans onda, svullna öron utan ett knyst. Bara vift, vift på svansen. Underbara lilla bulle.

Kommer tillbaka till jobbet och får en bok tryckt i händerna av en (relativt obekant) kollega. - Läs den!
Vet inte om jag ska ta illa upp, bli arg eller smickrad. Bläddrade lite i den; STRESS = RÄDSLA, heter boken och en av meningarna framkallade åter ett slags hysteriskratt. Det måste vara det, hysteriskratt alltså. - Kroppen klarar av att utsättas för ett stresspåslag en gång per månad, men om det sker för ofta kan det bli farligt eftersom kroppen inte hinner vila och återhämta sig. *hahaa* förlåt, men jag hade varit död vid det här laget.
Nu ska jag faktiskt försöka ta mig igenom hela boken, som är relativt lättläst men jag ser inte hur den kan hjälpa mig.

 
Som extra topping kom en annan kollega och ifrågasatte om jag skulle jobba helgen? Om det inte var min lediga dag? *bla,bla,bla* Om folk skulle sköta sitt eget skulle hela företaget tjäna en hel massa mer pengar. Det går åt så mycket tid att spekulera och analysera varandra. Jag har det bra i min brödbubbla och runt mig cirkulerar vettiga individer. Men att ta sig upp i fikarummet är rena mardrömmen. Jag undviker det, så långt som möjligt.

Nu ska jag gå och lägga mig. Enough is enough