Vaknade vid två tiden inatt att Emisen kraxade, exakt samma symptom som när halsmandlarna var infekterade. Han fortsatte och fortsatte, kraxandet övergick sedan i ett konstant och ljudligt sväljande. Var upp och gav honom glass, tänkte att det skulle lindra men icke. I bland blir det lite bättre när han får vara nära och komma till ro under täcket, nästan som en kramp som släpper. Bäddade ner mig med hund och täcke i soffan och där tillbringade vi resten av natten. Lite bättre blev det tillslut. Men någon sömn kan man inte tala om för det är ett evigt hoppande. Han blir varm, hoppar ner på golvet och svalkar sig, upp igen under täcket och så där håller det på. Vid ett tillfälle kurade han ihop sig på min mage   tungt och en aning knotigt men hade inte hjärta att puffa bort honom.

Naturligtvis inträffar detta när vi är kort om folk på Ica och det är i princip omöjligt för mig att vara borta.

Ringde just och pratade med rådgivningen på djursjukhuset. Jag trodde, var säker på att det var en ny halsinfektion men hon menade på att det inte fanns något kvar som kan bli inflammerat (dvs halsmandlarna) Men att det kan sitta i lungorna/luftrören och man kan inte föreskriva något utan att ha tittat på vovvan. Det vet jag ju men hade ändå hoppats på något.

Hon tyckte vidare att man kunde avvakta, bara han inte blir sämre. Men jag avskyr att se honom må dåligt, blir så fruktansvärt ledsen och oroad. Försöker tänka det är "BARA EN HUND" men det går inte, för mig är han inte "bara en hund"

Han äter som han ska men är låg, trött och sväljer fortfarande "ljudligt" Just nu ligger han i mattes duntäcke och vilar sig. Jag vill absolut inte åka och jobba