Egentligen vill jag inte skriva om gårdagens händelse eftersom den får mig att må så dåligt. Skulle helst vilja förpassa den så långt det bara går, någonstans i mitt inre, väl gömd och väl glömd. Men min hjärna vill annat och behöver nog dessvärre bearbeta händelsen ordentligt innan jag kan ta mig vidare. Glömma lär jag aldrig göra men man lär sig väl antagligen att leva med det hela och kanske bleknar allt med tiden.

Vill inte gå in på detaljer, så snälla fråga inte. Men händelsen i korta drag. Igår kväll knackade det på min dörr. En orolig far frågade om jag sett till hans son i grannhuset, vilket jag inte hade. Hjälpte till att skaffa fram nycklar till huset för att han skulle slippa bryta sig in. Han hade onda aningar och tyckte sig se någon ligga i soffan. Jag frågade om han ville att jag skulle gå in före, vilket han ville. Tillsammans med sambo gick jag in och fann sonen död i soffan. Bilden av honom, i soffan, har etsat sig fast på min närhinna likt en pausad film. Det är så obeskrivligt obehagligt och en fruktansvärd tragedi, unga pojken blott 21 år.

Jag undrar om man någonsin blir sig själv efter en sådan här händelse. I natt  har jag inte kunnat sova mer än kanske en timme sammantaget. Tog mig till jobbet och upptäckte att mina händer skakade och naturligtvis huvudvärk, denna förbannade huvudvärk. Var ändå skönt att jobba och jag lyckades stundvis helt förtränga bilden av pojken. Jag vill inte att det ska bli kväll för jag vill inte gå och lägga mig. Om natten får tankarna fritt spelrum och de skrämmer livet ur mig.

  Ta hand om varandra