Raaap, mätt i magen av smörgåstårta. Slängde under torsdagen ihop en massiv sak, som fick slutvikten 3,2 kg. Jag var så organiserad och ordentlig i mina förehavanden, för en gångs skull. Jag tillredde alla röror i olika pytsar och ställde upp dem på rad, i bästa Leila Lindholm anda. Jag skalade räkor, hackade ägg och förberedde grönsaksgarneringen. Tillslut var det bara att bygga ihop tårtan. Det var då jag insåg att jag hade en röra för mycket eller ett lager med smörgåstårtsbotten för lite. Suck, detta är Jenny i ett nötskal. Att slänga finns ju inte på kartan. Med viss skepsis makade jag ihop de olika lagren och man kan nog säga att min smörgåstårta är en slags pyttipannatårta, dvs. en salig blandning. I det här fallet av skinka, räkor, lax, ruccola, ägg och leverpastej. Men dra mig baklänges, det var riktigt gott.

I övrigt genererade torsdagen en trött matte och trötta hundar. Hundarna fick vistas i hundgården större delen av dagen då jag och sambo donade på med uteprojekt. Fanny finner sig bra och kan koppla av men inte Affe. Han är en vandrande, pipande pinne och jag blir så less på honom. Mesta dels piper han när jag är i närheten så det var en ren njutning att vistas på baksidan och slippa höra den lilla lipsillen.

Men jag är av åsikten att det bara är nyttigt för dem att vistas utomhus så vare sig han piper eller ej ska han fortsätta att få tillbringa tid där.

Jag och Affe avslutade dagen med en riktigt lång promenad i skogen. I 90 minuter var vi ute och traskade, i ett, än så länge, myggfritt luftrum. Avrundade kvällen med en välbehövlig bit pyttipannatårta.

   Är det en hare?

 Eller är det en fladdermus?

Nääääää, det är ju bara en Affe. 

    Vad jag gör? Inget, matte, absolut ingenting alls. Om jag badar? NIX!

   Lycka är fyra tassar i det blöta.

Under promenaden igår fick sig mina nerver en ordentlig genomkörare då Affe bestämde sig för egna äventyr. Hade båda hundarna lösa när Affe, som i vanlig ordning är en rejäl bit framför oss, får upp vittring på något. Provade kalla in honom och jodå, han tänkte nog komma, innan han kom på bättre? tankar. Lönlöst att ropa så jag och Fanny vände på klacken och gick tillbaka en liten bit innan vi vek av från vägen och gömde oss bakom några buskar, en totalt onödig manöver. Där stod vi i skogen och väntade och väntade men ingen Affe kom.

Att Fanny skulle sticka finns inte, hon kan på sin höjd jaga småfåglar, men that's it, gud välsigne den hunden.

Affe gör ju inget fel, egentligen, han är ju liksom skapad för att jaga. Men jag ogillar att han sticker iväg så där, utan tillåtelse och inte kommer när jag ropar. Dessutom råder det ju koppeltvång nu, fy på mig.

   Ska jag sticka eller ska jag inte....

Eftersom han vägrade dyka upp gick jag tillbaka mot utgångsplatsen för att eventuellt få lite tips om vart han stuckit och kanske framförallt VAD han dragit efter. Och hoppsan, där var han plötsligt. Kastade en blick på oss och drog igen. Då tog mitt tålamod slut och jag vände på klacken och gick. Halvvägs hemma stannade jag och lät Fanny posera på en sten och ser man på, det lilla fanskapet behagade dyka upp, med öronen på skaft, tungan dinglade och flåsande som en elefant. Jo,jo, hade varit intressant att veta vad som fångat hans intresse.

   Fanny eller tjuren Ferdinand?

Vad snackar du för strunt matte, alla ser väl att det är JAG, Fanny! 

     Samarbetsvillig fotomodell, synd bara att grenen tvärs över förstör bilden.

Kan väl tillägga att inkallningen funkar klockrent, när det inte finns något intressantare i faggorna. Har ju även tränat honom med visselpipa, vilket alltid har inneburit jackpot belöningar. Hittills har han aldrig "misslyckats"  på  visselinkallning och jag ser visselpipan som en slags "nödinkallare" Undrar just om den hade funkat i detta läget. Hade tyvärr inte med mig den så jag kunde testa.

   Vad ÄR detta?

 Djupgående analys pågår!

   Provsmakning ingår naturligtvis i analysen.

   Blä, insåg just att man aldrig vet VAR det hornet varit. Usch tvätta tungan.

Imorse var jag såklart lite bekymrad över hans ben men nix ingenting. Trodde jag väl aldrig för ett år sedan att han skulle hålla för sådana turer.

   En skogsvariant av sparris? Haha skojar bara.

   Björkarna börjar bli utslagna.

   Rönnen likaså.

   Och viden.

Nu väntar jag i uppehåll i regnandet fast det ser dystert ut så det blir nog till att ta fram regnkläderna eller krypa upp i soffan.

   I torsdags behövdes inga regnkläder. Det var sol och kav lugnt nere vid ån.

Grattis! Du lyckades ta dig igenom hela inlägget, ända hit ner. BRA JOBBAT!

Mycket bilder blidde det i dagens inlägg. Blir lätt så när man älskar att fota och dessutom försöker testa/lära sig kamerans olika funktioner, ständigt på jakt efter den "perfekta" bilden.

Ha en fortsatt trevlig helg.