Usch, insåg idag att jag faktiskt lagt på mig massor av onödig, extra vikt. Jag är numera den där som folk tittar på och tänker " Oj, vad hon har gått upp i vikt, undrar vad som hänt"

Eftersom jag redan tidigare dragit ner markant på kolhydrater antar jag att det är min nyupptäckta matlagningskonst som är boven i dramat. Har ju så här på ålderns höst, insett att grädde i maten är snuskigt gott och väldigt onyttigt, även om jag håller mig till matlagningsvarianten. Dessutom ska det så klart vara äkta smör. Hahaha.

   Finns det en solfläck hittar garanterat mina två solceller den.

Skulle ju fläska på till midsommar, var det tänkt men fortsätter det i samma takt lär jag inte behöva bil för att ta mig till jobbet, jag kan rulla dit på egenhand.

Allt uppdagades när jag drog på mig mina arbetsbyxor, som vilat under helgen och upptäckte att de var tightare än någonsin. Bara under en HELG! Hade inte tänkt göra något alls med inriktning på motion eller träning idag men det där med byxorna var en bra spark i ändan så jag tog med mig Affe på en löprunda.

Angående det med att löpa/springa/jogga what ever, så har jag en inbyggd psykologisk spärr som gör att jag har enorma problem att springa bortåt, för att sedan vända och springa tillbaka igen. En stark olust känsla säger att jag inte kommer att orka båda vägarna.
Tidigare har jag alltid gjort så att jag har promenerat bortåt och sprungit tillbaka. Men det är tidskrävande eftersom jag vill springa minst 30 minuter och än så länge springer jag fortare än jag går, så ni förstår problemet. Gå, gå, gå.

Spärrar är till för att övervinnas så nu ställer jag timern i mobilen på minst 17 minuter och börjar springa omgående. När timern piper kan jag, beroende på hur kroppen känns, välja att fortsätta eller vända. Och det börjar faktiskt gå lite lättare. Idag blev det hela 30 minuter bort och därmed 30 minuter hem. Vilket borde göra en dryg mil. På löpbandet tar det en bit under 60 minuter för mig att springa milen. Ute är det jobbigare och betydligt tyngre men desto härligare.

En del av belöningen kommer iform av knän som värker som s***n och det som skall föreställa det friskare av de två värker mest, inte ett bra tecken. Varför vill jag springa för...

Affe pinnar på ett par meter framför mig och är bara så supersöt. Han vet att det är totalt kiss och sniff förbud som råder men glömmer av sig ibland. KOM IGEN! Vrålar jag och han är snabbt på banan igen.

   Jobbigt det där med att springa, kräver en power nap under mattes nya filt.

Var länge i valet och kvalet om jag nu ikväll skulle ta med mig Affe till stan och gå på rallylydnaden. Inte för att "lyda" utan bara för att vara där och träna på att göra ingenting. När vi kommer dit stressar han upp sig och blir som speedad ekorre, en mekanisk jojo, kastar sig i kopplet och så vidare, nästan helt okontaktbar. Eftersom vädrets makter var på min sida  gjorde jag slag i saken och åkte dit, utrustad med en dyna, belöningsgodis och ett gott tuggben.

Dumheterna inleds direkt när han kommer ur bilen genom att han börjar skälla och dra. Idag belönades det dåliga uppförandet med att han lyftes in i bilen igen. Upprepade proceduren tre gånger sedan gick den biten bra.

Vi parkerade oss på dynan en bit i från lydnadsbanan och jag placerade honom framför mig mellan mina knän (sitta i ryggsäcken enligt modell Eva Bodfält) Han blev snabbt lugn och satt fint och tittade på de andra ekipagen. Ibland blev det svårt, när någon kom för nära eller när en boll kastades iväg.

Provade, utan några som helst förväntningar att ge honom tuggbenet och han la sig ner och började tugga i godan ro. För mig är det positivt, att han kunde slappna av såpass att han kunde tugga på benet. Men jag kan ha fel?

Jag var lugn och hunden var betydligt lugnare. Kunde ha avslutat liiite tidigare men det var ingen katastrof. Undrar just om det var milen i baken som hade denna effekt på honom. Nå det visar sig på nästa träningspass för då kommer jag inte ha möjlighet att springa överhuvudtaget. Vad härligt det var att lämna träningsplanen nöjd och glad. Det var länge sedan sist. Gissa vem som är totalt slut nu.

   Fanny hedrar punken på sitt sätt.

Den här veckan går jag på mina äckelpass. Hade gärna varit ledig (någon har fått smak för semester) men måste ändå jobba helgen eftersom vikarien redan var knyckt. Så det är bara till att bita ihop. Nästa ledighet blir förhoppningsvis till midsommar. Och semester? Slutet av augusti, suck, suck, suck. Fast den som spar hon har, bara hon kommer ihåg att ta ut dem innan de övergår i pengar.

På ett foto jag tog av Affe härom dagen är han så slående lik min änglahund Emil. Ska ha en ännu tydligare bild på detta någonstans men arkivet av bilder är digert och just nu kan jag inte finna den. Men jämför dessa två bilder.

Det finns ännu en stor sorg i hjärtat när jag ser bilderna på Emil. Mitt livs svåraste beslut och det absolut värsta jag någonsin varit med om. Men han har det bra där han är nu, det är jag säker på. Men matte hon gråter ännu en skvätt och blir nog aldrig någonsin riktigt hel igen.

Dagens inlägg var minst sagt en berg och dalbana, precis som livet självt.