Hurra, årets spårsäsong är härmed inledd. Affen fick faktiskt gå två spår igår. Det första, ett superkort spår som jag la innan jag åkte till jobbet, blev alltså premiären.

För att få upp intresse hade jag dragit en paddel (dvs. ett bogblad eller liknande från älgen) Jajamensan, nog spårade han, trots att det var blött och eländigt. *lycka* Men det där med spårslutet, nja. Han ser så förbaskat förvånad ut när han hittar paddeln. Han tittar på paddeln, tittar på mig och tycks säga - Men hallå, varför ligger den här?

Spår två, blev marginellt längre och gick i vart fall inledningsvis sämre. Vet inte om det beror på att han var så otroligt speedad av den föregående promenaden, där han kutat lös som en vettvilling. Han hade svårt att koppla på nosen och ta upp spåret. Men han lyckades åtminstone hitta några av godbitarna jag lagt i spåret.

Spårslutet måste jag fortsättningsvis klura på. Att hitta en husse i slutet tror jag skulle vara den ultimata, jackpot belöningen. Men inte helt lätt att genomföra.

   Mitt vattendjur.

   Plaskeliplask.

Att ha kommit igång med spårandet är som ett litet lyckorus och en speciell känsla infinner sig i kroppen. Men jag saknar Emil, min spårterminator. Att spåra var hans kall i livet. Över stock och sten, ingen terräng var för svår, för den lilla vita hunden. Eller jo, nu ljuger jag. Hårda spår (spår på sten, grus, berg osv.) var inte ett spår enligt Emil även om han mot slutet gjorde framsteg även på den biten.

Lilla fröken Fanny fick också ett kort spår, ett pipis-spår. Vilket innebär att jag dragit en pipleksak i spåret. Den hunden är iallafall superduper glad över sitt spårslut och inte spårade hon så tokigt heller, lilla gumman.

   Vrooom.

   Svisch.

   Kuta. (lilla ljusa fläcken i mitten är Piraffen)

Jag nämnde ju att Affe fått en promenad innan kvällsspåret, där han svischade fram som en jetspole. När det är mycket svisch och vrooom är det lätt att glömma hålla rätt på matte som plötsligt försvann. Välgömd, ihop krupen bakom ett buskage och hade jag full uppsikt över den lilla terriristens göromål. Så plötsligt kom han farande och fick syn på mig eller att det var matte fattade han inte först. Affe tvärnitade, morrade och reste ragg innan han vågade sig fram till den tysta, mystiska, figuren i buskarna och kunde konstatera - Hej matte, varför sitter du här?

Minns ni den svindyra ekologiska jästen? Kan erkänna att jag själv helt, totalt glömt bort den. Men när jag hittade en ensam creme fraische burk i kylen med gammalt datum gjorde sig jästen påmind. Har nämligen ett superenkelt och gott frallarecept där just creme f är en av ingredienserna. Den ekologiska jästen såg inte längre ut som en jäst. Den hade liksom skrumpnat ihop och torkat. - Men äsch man ju baka på torrjäst, jag testar. Säkert inte alls samma sak *hehe*  Så klart var jästen svårare än vanligt att lösa upp i mjölken, eftersom den var knusetorr och dessutom den luktade annorlunda. Nå väl, iallafall så jäste frallorna som bara den och det var inget fel på dem alls. Men ekologisk jäst i fortsättningen? Skulle inte tro det.

   Yummi-mat i en form, kyckling, grädde, mango chutney, vitlök, sambal olek mm,mm

Tänk att en "skitsak" i någons tycke, kan upplevas så fruktansvärt sårande av den som blir drabbad. Känslan av att inte kunna bli riktigt glad på länge, hänger sig envist kvar. Har dock delvis tröstat mig på egenhand genom att investera i denna nästan, totalt onödiga pryl:

   Har ni sett något sötare? En cerise, minigrill. Superfjolligt :)

   Matte har sagt att hon ska grilla mig men i denna ryms jag inte, pust!

  Helg idag och naturligtvis tillbringar jag dagen och kvällen på Ica. Ha det bäst