Så var vi hemma efter många mil i baken. Dryga 70-80 mil i bil och 2.5 timmar flygning. Pust, och allt detta från lördagsmorgon kl 05.45 till söndag kl 22.00

Allt har gått hur bra som helst men mitt humör dalade avsevärt när jag som hastigast, vid ankomsten till Arlanda slängde ett getöga på avgående tavlan. Ett enda skitflyg var försenat och det var naturligtvis mitt. Hade jag varit själv kunde det väl ha kvittat men nu hade jag ju en liten Affe med mig.

Eftersom man måste checka in minst en timme före avgång med hund så var vi ju såklart i mycket god tid. Inne på Arlanda hade jag en vettskrämd valp. Massor med folk, högtalare, rullande bagagevagnar och allt vad nu en stor flygplats innebär, var minst sagt stressande. Anledningen till förseningen var den fördömda vulkanaskan som tycks förfölja mig. Tror det var i Edinburgh och på något sätt påverkade det även flygtur, så klart.

Utanför Arlanda hade vi sett en liten gräsplätt och dit gick vi, i hopp om att få Affe att göra sina behov. Mycket riktigt hade stressen satt fart på magen och han lyckades uträtta en liten hög men kissa gick bara inte. Vi vandrade fram och tillbaks i en halvtimme och han vägrade. Att han hade koppel gjorde ju liksom inte saken bättre, klia, klia, bita koppel osv, ja ni vet, allt för distraherande =)

Man får man väl kalla detta miljöträning i allra högsta grad. Bussar och bilar, larm och tutande, flygplan som startade och flyplan som landade. Tillslut satte han sig på lilla rumpan i gräset och bara tittade på allt som först skrämde honom.

Tröttheten tog överhand och han la sig för att sova på mina fötter.

Själva flygresan gick bra, bättre för honom än för mig, tror jag. Efter starten tog jag upp väskan i famnen och stack in hand, på den somnande han och landningen tog han ingen som helst notis om. Vaknade gjorde han när vi kom ut till bilen och premiär träffade husse.

Nästa moment innebar möte med Fanny. Första gången hon och Emil träffades, morrade han åt henne och fortsättningen blev som vi vet inte så lyckad. Men Affe morrade inte och Fanny var i extas, helt överlycklig.

Men man märker att Emil har satt sina spår hos henne. Lill Affe slocknade i sin korg nu på morgonen och hon vågar inte gå nära och knappt ens titta på honom. I vaket tillstånd märks inget av detta så jag har stort hopp om att det kanske faktiskt kan ge med sig när hon upptäcker att han inte är eller är som Emisen. Vad tror ni andra?

Men oj så liten han är. Har inget minne att varken Fanny eller Emil har varit så här yttepytte liten. Fanny känns som värsta heffan nu när man lyfter henne.

I övrigt verkar han vara en trevlig vovve. Han har inte pipit, ylat eller haft sig ett dugg sedan han lämnade sin familj och sådant är ju alltid behagligt. Men han är ingen tuffing och han reagerar en del på ljud men ännu kan jag inte säga om det är av ren nyfikenhet eller något annat.

Nu har han vaknat, dags att gå ut..

I väskan på väg från Örebro

 I pappas famn

Nere vid sjön, vågorna var lite läskiga

Bus :)

I en sån här åkte vi till Örebro. Kan tillägga att min far är nästan 2 m lång =)

men rymdes galant..

 

Majsan

10 maj 2010 16:15

Hej, hade varit roligt att se er två i den bilen ;) Åh vad söt LillAffe är. Jag tror Fanny och Affe kommer att vara bästisar :) kram

 

Linda

10 maj 2010 19:49

Vilken charmknutte..!
Lycka till med lillaffe, Fanny kommer säkert att bli överförtjust med en likasinnad buskompis!! :)

 

Monica

10 maj 2010 21:22

Stort grattis till din lille Affe,han är verkligen genomgullig:)snacka om miljöträning,han kommer säkert att bli hur cool som helst....

 

Lena, Kila, Pirra

10 maj 2010 23:48

GRATTIS till lill-Affe! =D Helt säker på att det kommer att ge med sig, tar nog inte många dar.

 

Jenny

11 maj 2010 10:09

Tack, tack. Jo vars charmig är han och värsta brudmagneten =D På Arlanda hade pappa honom i famnen medan jag var i väg en sväng. När jag kom tillbaka var han omgiven av tjejer som pluttade med Affe =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...