Så var vi hemma efter många mil i baken. Dryga 70-80 mil i bil och 2.5 timmar flygning. Pust, och allt detta från lördagsmorgon kl 05.45 till söndag kl 22.00

Allt har gått hur bra som helst men mitt humör dalade avsevärt när jag som hastigast, vid ankomsten till Arlanda slängde ett getöga på avgående tavlan. Ett enda skitflyg var försenat och det var naturligtvis mitt. Hade jag varit själv kunde det väl ha kvittat men nu hade jag ju en liten Affe med mig.

Eftersom man måste checka in minst en timme före avgång med hund så var vi ju såklart i mycket god tid. Inne på Arlanda hade jag en vettskrämd valp. Massor med folk, högtalare, rullande bagagevagnar och allt vad nu en stor flygplats innebär, var minst sagt stressande. Anledningen till förseningen var den fördömda vulkanaskan som tycks förfölja mig. Tror det var i Edinburgh och på något sätt påverkade det även flygtur, så klart.

Utanför Arlanda hade vi sett en liten gräsplätt och dit gick vi, i hopp om att få Affe att göra sina behov. Mycket riktigt hade stressen satt fart på magen och han lyckades uträtta en liten hög men kissa gick bara inte. Vi vandrade fram och tillbaks i en halvtimme och han vägrade. Att han hade koppel gjorde ju liksom inte saken bättre, klia, klia, bita koppel osv, ja ni vet, allt för distraherande =)

Man får man väl kalla detta miljöträning i allra högsta grad. Bussar och bilar, larm och tutande, flygplan som startade och flyplan som landade. Tillslut satte han sig på lilla rumpan i gräset och bara tittade på allt som först skrämde honom.

Tröttheten tog överhand och han la sig för att sova på mina fötter.

Själva flygresan gick bra, bättre för honom än för mig, tror jag. Efter starten tog jag upp väskan i famnen och stack in hand, på den somnande han och landningen tog han ingen som helst notis om. Vaknade gjorde han när vi kom ut till bilen och premiär träffade husse.

Nästa moment innebar möte med Fanny. Första gången hon och Emil träffades, morrade han åt henne och fortsättningen blev som vi vet inte så lyckad. Men Affe morrade inte och Fanny var i extas, helt överlycklig.

Men man märker att Emil har satt sina spår hos henne. Lill Affe slocknade i sin korg nu på morgonen och hon vågar inte gå nära och knappt ens titta på honom. I vaket tillstånd märks inget av detta så jag har stort hopp om att det kanske faktiskt kan ge med sig när hon upptäcker att han inte är eller är som Emisen. Vad tror ni andra?

Men oj så liten han är. Har inget minne att varken Fanny eller Emil har varit så här yttepytte liten. Fanny känns som värsta heffan nu när man lyfter henne.

I övrigt verkar han vara en trevlig vovve. Han har inte pipit, ylat eller haft sig ett dugg sedan han lämnade sin familj och sådant är ju alltid behagligt. Men han är ingen tuffing och han reagerar en del på ljud men ännu kan jag inte säga om det är av ren nyfikenhet eller något annat.

Nu har han vaknat, dags att gå ut..

I väskan på väg från Örebro

 I pappas famn

Nere vid sjön, vågorna var lite läskiga

Bus :)

I en sån här åkte vi till Örebro. Kan tillägga att min far är nästan 2 m lång =)

men rymdes galant..