Gjorde igår ett besök i Riekkola (friluftsområde med elljusspår, info för oinvigda) i hopp om att möta joggare och stavgångare.

Mötte rätt omgående en man, Affe morrade lite och gav ifrån sig ett och annat muff (ny miljö, lite osäker?) Avledde med korv och gick vidare. Nästa möte, en man och kvinna gick betydligt bättre.

Men det behövs så lite för att min hjärna ska få spinn och tro att Affe är en ny Emil. Det slog mig just att det faktiskt var i just Riekkola som jag första gången insåg att jag och Emil hade stora bekymmer. Vi var där och promenerade när en man joggade förbi oss, Emil blev fullkomligt rabiat och högg vilt omkring sig, närmast till hands var mitt lår. Det gick hål i jeansen och jag har fortfarande ärr kvar efter hans tänder.

Nåväl, idag besökte vi Riekkola igen. Redan på parkeringen träffade jag på en bekant från brukshundsklubben, på prommis med sina båda jyckar. Perfekt! Affe fick se men inte hälsa, bra träning det med. Han verkar glad och framåt var hennes kommentar =)

Hon berättade att det en bit längre upp fanns en hel massa barn som var på utflykt, yippie! Ett lysande träningstillfälle. Men nämnde samtidigt att det hade kommit några rejäla åskknallar under hennes promenad, vilket fick mig att tveka en aning, men näää, åska är träning det med.

Dröjde inte länge innan vi var i närheten av barnen. Det var skratt, skrik och gap, dom var precis överallt och hur bra träning är inte ”barnpratande” buskar och träd. Han stannande till och lyssnade men inte mer än så. Åskan dånade lite lätt några gånger men inte heller det tog han någon notis om. Ett kort men synnerligen lyckat träningspass och med resultatet, en mycket glad matte.

Igår kväll fick han stifta bekantskap med två fina collie killar. Jisses vad han höll på och de måste ha undrat vad han var för något. Närmast kan man beskriva honom som en vit, mikroskopisk känguru med hundlukt. Han studsade konstant upp och ner, for runt, hämtade pinnar och studsade, studsade. Han sov som en sten resten av kvällen.

Ha det gott.