Har idag avverkat veterinärbesök i G-stad, igen. Mest troligt beror Emils bekymmer att uträtta nummer två, på en inflammerad analsäck. Säcken var kraftigt förtjockad och innehöll stora mängder tjock gegga (som inte direkt luktar rosor) Det kändes iallafall som ett enkelt och lättlöst problem, hurra för det.

Ska ha telefonkontakt med veterinären på måndag för att meddela om det blivit bättre samt diskutera hans eventuella fortsatta behandling med kortison. Har tagit ut kortisonet sedan någon dag och förra natten har han haft besvär med sin hals igen. Det var mindre roligt.

Idag gottar jag mig åt sambons viktchock   

Har gånger flera påtalat att hans mage inte är så liten och platt som han verkar vilja få det till. Igår gjorde han slag i saken och ställde sig på vågen.

Han har under alla våra år tillsammans haft en magisk gräns som icke får passeras. Det har den gjort nu med 1,5 kg. Ni skulle ha sett hans min, obetalbar. Jag skrattade så tårarna rann.

Tro nu inte att jag är elak! Jag är inte ett dugg bättre själv. De forna 55 kilona är blott ett vackert minne. Men jag försöker iallafall inte lurar mig själv eller förneka de överflödiga kilona.

Nu antar jag att han inleder "operation låta bli godis" igen. Det brukar hålla i typ två veckor, lagom för sockerabstinensen att släppa sedan är det kört igen.

Själv försöker jag nu åter trampa in på den lite sundare linjen. Två dagar nu och gud vad jag saknar te och mackor framför tvn, lussebullar till kaffet och allt annat okynnes ätande. TRÅKIGT är vad det är och jag är konstant sugen på något.

Var på gymmet igår, första gången sedan julveckan. Jösses, vilken heffa man blivit. Flåsade fram längs löpbandet, inte en chans i himlen att jag hade fixat springa. Tvingade dit mig idag igen, aj, aj träningsvärk. Men ändå sådant välbefinnande när man varit där.

He he, fick just ett sms av sambo där det stod att han redan kände sig smalare. Det har gått mindre än 24 timmar sedan hans viktinsikt   

Trevlig kväll!