Jag har blivit dålig på att uppdatera. Kan ju iofs bero på att det inte händer så mycket just nu eller att det som händer blir alldeles för gnälligt och tråkigt för er att orka läsa om.

Kikade ut genom köksfönstret i dag och upptäckte sambo som stod mitt på gården med ett leende på läpparna. Två sjövilda och en lite lugnare jämthund var orsaken till hans leende och jag kände så väl igen mig. Hur ofta står man inte där med ett fånigt leende på läpparna och betraktar sina vovvar medan hjärtat nästan svämmar över av kärlek    

Härom kvällen var det dock något helt annat än ett leende som fanns på mina läppar när jag och hundarna var och gick en kvällsrunda i skogen. Emil gjorde ett plötsligt rävhopp in i snön och strax efter hörs det ett hysteriskt pipande. Neeeeeej  vrålar jag. Om det var jag eller bara turen, hur som helst så tappar han iallafall musen, tack för det. För att verkligen vara på säkra sidan, att den inte hamnade i Emismagen kollar jag av området med ficklampa. Fick snabbt bekräftelse att musen numera är en död mus och den slapp tillbringa sin sista tid i Emils mage. Pust och R.I.P   

Vilket osökt leder mig till en fundering om positiva förstärkare, i det här fallet en så kallad "jackpot" belöning. Dvs. en för hunden otroligt positiv belöning. Musen måste definitivt ha varit en sådan, jackpot belöning eftersom denna händelse numera får honom att undersöka varenda lite mörkare partikel han ser i snön.

Så om man då exempelvis vid inkallningsträning tillhandhåller en livslevande mus, kan jag då få en klockren inkallning även om Rudolf ren eller Hasse harpalt finns i faggorna? Värt att testa, eller inte   

Ha det gott.