Jag har blivit dålig på att uppdatera. Kan ju iofs bero på att det inte händer så mycket just nu eller att det som händer blir alldeles för gnälligt och tråkigt för er att orka läsa om.

Kikade ut genom köksfönstret i dag och upptäckte sambo som stod mitt på gården med ett leende på läpparna. Två sjövilda och en lite lugnare jämthund var orsaken till hans leende och jag kände så väl igen mig. Hur ofta står man inte där med ett fånigt leende på läpparna och betraktar sina vovvar medan hjärtat nästan svämmar över av kärlek    

Härom kvällen var det dock något helt annat än ett leende som fanns på mina läppar när jag och hundarna var och gick en kvällsrunda i skogen. Emil gjorde ett plötsligt rävhopp in i snön och strax efter hörs det ett hysteriskt pipande. Neeeeeej  vrålar jag. Om det var jag eller bara turen, hur som helst så tappar han iallafall musen, tack för det. För att verkligen vara på säkra sidan, att den inte hamnade i Emismagen kollar jag av området med ficklampa. Fick snabbt bekräftelse att musen numera är en död mus och den slapp tillbringa sin sista tid i Emils mage. Pust och R.I.P   

Vilket osökt leder mig till en fundering om positiva förstärkare, i det här fallet en så kallad "jackpot" belöning. Dvs. en för hunden otroligt positiv belöning. Musen måste definitivt ha varit en sådan, jackpot belöning eftersom denna händelse numera får honom att undersöka varenda lite mörkare partikel han ser i snön.

Så om man då exempelvis vid inkallningsträning tillhandhåller en livslevande mus, kan jag då få en klockren inkallning även om Rudolf ren eller Hasse harpalt finns i faggorna? Värt att testa, eller inte   

Ha det gott.

 

Lena, Kila, Pirra

19 januari 2010 22:11

Känns skönt att man har hundar som blir saliga av att få jaga en tennisboll eller till och med en snöklimp. För tänk om man måste ropa in hundarna FLERA gånger under en promenad??? Skulle bara krylla av möss i jackfickorna! =D

 

Jenny

20 januari 2010 19:08

He he vad trevligt och OJ vad det skulle bättra på mitt "byarykte" =)

 

Lena

21 januari 2010 00:07

;-DDDDD Jomen sen kan man använda dig till vad_för_helst slags spåruppdrag, för inget är konstigt längre ;D Har länge funderat på om hundarna skulle reagera om spårläggaren plötsligt skulle gå på händerna eller hjula en bit - naturligtvis i stadsmiljö ENBART för att det är svårt att utföra mitt i skogen... ;D

 

Jenny

21 januari 2010 16:35

Hm, funderar på om något verkligen känns konstigt längre ;D
Dra strumpor och kycklingklubbor i koppel, krypa och utföra olika stegvarianter, inga problem. Men att hjula eller gå på händer, där är nog min karriär som spårläggare över ;) Viljan finns men knappast kapaciteten :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...