Erkänn, ni började bli lite smått oroliga pga min flera dags bortavaro från bloggandet. Jag vill skynda mig att tillägga att det INTE har haft med min utmaning att göra. Nix, för den fixade jag redan i lördags *stolt*

Men ibland vill inte tiden räcka till, speciellt inte när man drar igång vansinnes projekt, vilket jag gjorde i lördags då jag beslöt mig för att de ostgula väggarna i gästrummet skulle bli vita. Jag och mina projekt, suck. Ibland tar jag mig vatten över huvudet.

Började så stort och insåg efter någon målad kvadrat att detta inte var en lämplig aktivitet för mitt knä, det var så dags då. Men fräscht blev det (till slut) och med sambos hjälp blev det nog ingen större skada skedd i knäet.

   Före.

Efter.

Rummet i sig är inte så roligt men med tanke på att det från början var planerat som garage ska jag inte klaga. Sambo fick äntligen sin utlovade troféhörna, där det kan sittas och surras jakt nätterna i ända.

Så var det till min utmaning och jag måste börja med att erkänna att det nästan var för lätt. Jag trodde inte att det skulle gå överhuvudtaget och det är lite jag i ett nötskal, alltför ofta förutfattad mening. Men här är då bevisen, utförda i tid men dessvärre sent publicerade.

   Titta vad vi kan.

Jo då, vi kan samsas på samma dyna oxå.

Trååååkigt.

Men eftersom detta nu gick så lätt och två hundar är ingen grupp *hi hi* beslöt jag mig för att förstärka med en tredje jycke. Så sug på denna 

Lydnad ;) 

Det händer massor i Affes värld just nu och man får nog säga att han äntligen är hund på riktigt, med allt vad det innebär.

Det mesta av min inhägnad här hemma har plockats bort, så han kan röra sig fritt dvs. man kan ligga i soffan och mysa.

Men det bästa är nog de nya lekstunderna med alla pipisar, som jag inrättat. Kunde aldrig ens drömma om att Fanny och Affe skulle kunna leka samtidigt (i samma rum) med pipsar. Det gick aldrig med Emil, slagsmål med blodutgjutelse var mer en regel än ett undantag.

    Åh, vad mycket saker.

   Vilken ska du ta?

Längst in finns den bästa.

Wow. en plyschboll.

Är du en pojk- eller flickpingvin?

Han är snäppet lugnare på promenaderna vilket i mellan åt får mig att fundera på om han har ont. Fast så fort han upptäcker något blir det sprutt igen.

Aptrött var jag i måndags när det var dags för rallylydnaden. Men tog mig i kragen och åkte dit. Ett klokt beslut eftersom han gör sådana framsteg för varje träningstillfälle.

Blir dock ett litet uppehåll i tränandet nu eftersom min mor kommer på besök. Med en snabb blick på schemat har jag kunnat konstatera att jag inte kommer att hinna se henne mycket alls eftersom besöket sammanfaller med min ”jobbiga” jobbperiod.

Har försökt få ledigt men det har visat sig vara stört omöjligt. Eller jo, det går men då är det redan slutet på augusti.

Nå, vi får ta tillvara på det som bjuds och icke att förglömma, de håriga barnbarnen finns ju att tillgå

Dessa knåpade jag ihop igår.

Ett stort grattis i efterskott till min mormor och mitt gudbarn som båda fyllde år den 13 juni.

Ps, den som hittar något "ovälkommet" på "efter" bilden av gästrummet får dagens stjärna.

Min finurliga kjol för den som är intresserad:

Igår morse slog jag nog rekord. Efter att ha vänt och vridit mig i sängen hela natten, klev jag upp strax innan fem. Åt frukost, drack kaffe och innan klockan slagit sju hade jag putsat samtliga fönster i kök och vardagsrum. Inte illa pinkat. Åkte till stan vid 10 och insåg att jag redan då var lunchhungrig. Inte så konstigt kanske.

Lunchen blev förövrigt hur smarrig som helst med en 120 gr grillad hamburgare, cheddarost, lök, dressing och rucola. Jag bara älskar rucola och vill ha det till allt. Tänk vad jag gått miste om i 36 år. Ska nog prova odla min egen men det får bli nästa års projekt.

Till efterrätt blev det jordgubbar och vaniljglass, inte helt fel en het sommardag.

Svenska jordgubbar och gammeldags vaniljglass

Apropå mat. Vi grillade för ovanlighetens skull en fläskfilé häromdagen och hundarna fick sig lite smakprov av resterna. Affe, den glupskaste av glupska, tog fläskfilén med skepsis i munnen, spottade ut den, tittade på den, luktade lite, innan han försiktigt tuggade i sig den.

Sådan matte, sådan hund, bara att konstatera, älgkött är svårslaget. Så idag har jag tagit fram en liten älgfilé som ska få sig en omgång på grillen, yummi.

Fast hade jag fått bestämma hade jag nog bjudit in mig själv på middag hos pappa. Han och farfar har nämligen varit ute och ryckt strömming imorse. Mmmm, färsk, nystekt strömming. Jag brukar skippa allt vad potatis och sås heter och bara äta mig mätt på firren.

Bara att rycka upp fisken från havet är ju halva nöjet. Jag brukade, i unga år (låter som jag är hundra nu) vara en riktig fena på att langa upp strömmingen och skulle det mot förmodan gå lite trögt hade jag en egen sång som jag sjöng för fiskarna och vips så nappade det igen

  Farfar (snart 90 år, krutgubbe) med 2 av dagens ca 200 strömmingar.

Idag är det lite behagligare klimat (än så länge) och blåser lite, så jag kunde ta med Piraffen på en morgonpromenad.

Jag har förberett mig mentalt men obehaget som uppstår när jag ser orm, går aldrig att vänja sig vid.

Varma dagar har, som obehaglig rutin de sista åren, medfört att de ligger x-antal överkörda ormar längs vår ”byaväg”

En död orm, är en bra orm men jag vill helst slippa se dem. Jag ryser, nackhåren reser sig och tårna kröks, jag kan nog kalla det för fobi.

Imorse såg jag då årets första äckel. Gick så lång omväg förbi den som jag bara kunde. När vi sedan gick hem igen var den borta.

Så här kan man sova, om man heter Affe.

Hittade en jättefinurlig kjol på Intersport igår som är helt perfekt för sådana som mig, med lite (för) tjocka lår. Förutom att modellen var praktisk med flera fickor och gjord i härligt material, hade den en typ av innerbyxa i tunt nät. Jag vet! Det låter hur fult som helt men själva byxan syns ju inte. Ska nog inviga den idag.

Har antagit en utmaning (jag behöver lite utmaning och hot för att komma igång hehe) och tidsfristen är snart utgången. Så nu ska jag gå ut och arrangera mina hundar i en slags gruppbild, hur nu det ska gå till  Återkommer med bevis.

Wish me luck.

Ha det gott!

Idag var det rehabbesök i Gammelstad inbokat för Affens del. Ett slags återbesök för att se hur utvecklingen gått i kropp och ben.

Inger var dock inte helt nöjd med det hon såg. Han är något ojämnt musklad (stora måttbandet åkte minsann fram) och han rör sig lite avvikande med bakbenen.

Han fick innan badet vara lös i rehabrummet och milde himmel vad han for omkring. Hade det funnits lianer är jag säker på att han hade svingat sig i dem. Jag fattar inte var han får allt ifrån, helt plötsligt hade han hoppat upp på en fodertunna och satt där och balanserade. Vi har då aldrig tränat något sådant. Jag lyfte ner honom och tre sekunder senare var han tillbaka på tunnan. - Man blir nästan yr när man tittar på honom, sa Inger lite försynt.

Eftersom hans höfter inte är röntgade, tyckte Inger i samråd med veterinär, att det vore klokast att göra det och gärna på en gång, om jag hade möjlighet? Bra tyckte jag som genast sparade 30 mils bilåkande.

Och vilken rackarns tur att jag tog helt ledigt från jobbet idag. Tanken var att jag skulle ha jobbat och bara blivit lite sen till mitt pass. Nu drog det ju ut på tiden så jag skulle ha blivit MYCKET sen och med tanke på att jag hade ett eget rehabbesök inbokat (under arbetstid) för knäet hade det inte blivit mycket tid på jobbet hur som helst.

Höfterna såg ok ut och även patellan var på sin plats. Hmm, då vet vi det och tjong så åkte det tusen kronor till. Fast allt som går att utesluta är naturligtvis att föredra. Men....

Veterinären nämnde Perthes sjukdom men kunde/ville i dags läget inte säga mer.

Min stora oro är att han har ont, av vad det nu är han har. Men det trodde veterinären inte och kom med en massa argument som jag visserligen köper.

Men samtidigt pratar vi terrier av envisaste slaget, så jag undrar jag.

Å andra sidan sa Inger att det kanske helt enkelt är så här han rör sig och det kanske inte är någonting alls.

Veterinären fällde nog skönaste kommentaren någonsin om Piraffen, helt klockren och jag började gapskratta - Han är VÄLDIGT aktiv och han har ju faktiskt hunnit vara i alla fyra vädersträcken, två gånger, innan man ens själv hunnit fundera på att ta ett kliv framåt. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

Hur vi går vidare då? Ja, inte ger vi upp iallafall. Här släpper vi minsann inte taget så lätt.

Jag ska låta honom vara hund. Han ska få vara lös i skogen, han ska få spåra och vi ska försöka bada/simma så mycket det bara går. Äntligen ska han få använda sin fina gula flytväst, han fått av min pappa

Lite smått avundsjuk blev jag allt på kommentaren om hans kropp, - Han är ju väldigt deffad. Oj, om det ändå vore sagt om mig *hi hi*

Kände medan jag satt och väntade på att Affe skulle blir klar, hur huvudvärken kom krypande och lagom tills han hade vaknat hade den eskalerat till migrän.

Hemfärden blev allt annat än trevlig. Lite smått stressad eftersom jag hade min egen knätid att passa, så ville jag gärna ligga på gasen.

Men det gick ju inte. För framför mig hade jag ett ekipage med bred last och en bil med varningsskylt hindrade alla omkörningar.

Det gick 60 km/h kilometer efter kilometer innan de äntligen stannade och släppte förbi oss bakomvarande bilar.

Gick bra tills det var stopp igen. Nu var det en bil som kört av vägen och bärgningsbil samt polis blockerade vägen. Varför händer alltid sådant här när man har en tid att passa?

Jag hann i tid till besök, just och just. Men det var nog tur att jag fick ligga ner medan de ultraljudade mitt knä annars hade jag nog kräkts.

Fort hem, migränmedicin, is i nacken, is på pannan, mörkt rum, sova, sova, sova. Lite salt, lite sött, en balja kaffe och nu är jag på benen igen. Visserligen känns det som man körts i en mangel men huvudvärken är väck.

Förövrigt kan jag tillkännage att ha migrän när det är 29 grader i skuggan är ingen hit alls. Det är rent utav olidligt. Vi har haft värme i två, tre dagar nu och jag är redan less. Kan det inte bli höst!

Hälften av er som läser detta kommer säkert att tro att jag är knäpp. Andra halvan har nog redan konstaterat att jag är det

I alla fall så svävar jag på små rosa hundmoln idag, för vet ni vad Affe gjort? Medan jag och Sari stod och pratade efter gårdagens hundträningspass, LA HAN SIG NER och lät till och med huvudet vila mot asfalten. Alltså det finns inte termer nog att beskriva detta fenomen. Konstant myror i baken eller som en liten eka på ett stormigt hav är milda beskrivningar på hans ”normala” agerande. Tänk! Han la sig faktiskt ner!

Passet i övrigt innebar också framsteg. Jag hittade på en liten klickerövning, som han tydligen tyckte var rolig och även klarade av att utföra trots ”störning” av annat träningsekipage.

Kan även tycka att han släpper fixeringar lite snabbare. Men när en ny hund anländer till gruppen blir han gapig och skäller lite.

Så var det där med att dra i kopplet, suck. Resten av bekymren vore lättare att hantera om jag bara slapp detta moment.

    Älgkontakt på gårdagens promenad.

Igår var han rätt länge i hundgården både med mig i närheten och alldeles ensam. Även där kunde han tillslut lägga ner huvudet en liten stund, visserligen satt jag en bit bort men ändå.

När vi kom hem från hundträningen hade husse besök. Innan jag släppte lös honom gav jag gästen förmaningen att ignorera Affe och på sin höjd bara knuffa ner honom om han hoppade. -Hej, heeeej, hallå ser du mig? Nähä, skit i det då! Så gav han sig, väldigt odramatiskt och väldigt positivt.

    Affe uppvisar sin crazy-look

   Världens farligaste terrier. Pappersrullen formligen darrar av skräck.

   Rullen SKA dö, på ett eller annat sätt.

Vi börjar mer och mer hitta vardagen tillsammans. Så i morse när jag åkte till gymmet fick han hänga med och vänta i bilen. Bra träning det med.

Jepp, jag har varit och tränat men med noll tillfredställelse. Jag kunde inte värma upp och inte träna benen. Armarna och magen fick sitt. Men nä, det hade lika gärna kunnat vara. Fast nog siktar jag på att ta mig dit i morgon med

Affe och Fanny har fått stifta bekantskap med Albas lilla valp eller lilla är kanske fel att säga för den ser ut som en riktig julegris med värsta kaggen till mage.

Fanny blir alltid lite smått generad av småvalpar och Affe, han kissade på sig, stackarn, han blev så till sig.

Var lite osäker på hur han skulle bete sig. Misstänkte nog att han skulle bli våldsam och det blev han, mot slutet och då tog jag såklart bort honom. Han tenderar att slå över, inte bli aggressiv men tappa behärskningen.

Samma sak märker man med lek och på träningsplanen, där han blir fort trött och inte orkar hålla fokus så länge. Det gäller att försöka avsluta medan det går bra men ibland kan det vara svårt att hinna med.

Dagen fniss kom idag när en kund (på andra sidan disken) ropade - Hallå! Jag hittade en krona här på golvet, får jag behålla den? - Eh, javisst. - Hallå! Jag hittade en till får jag behålla den med. Jösses, detta måste vara höjden av ärlighet.

Pust och varmt blev det. Helt plötsligt är det över 20 grader och kroppen blir försatt i någon slags värmechock. Var tvungen att försöka mota bort chocken med kaffe och en kanelbulle, trots att det är en mitt i veckan dag = inte fika. Men en hjälpte inte, måste nog ta en till.  *hi hi*

Ni förstår var detta leder. Många kanelbullar och ingen riktig motion. Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig.

Undrar just om det är blixt och dunder på gång, det känns så i mitt arma huvud i alla fall.

Lev väl, må gott

Mätt i magen av grillad korv och glass, trött av en överdos frisk luft.

Många timmar har det blivit utomhus idag, faktiskt nästan som en hel arbetsdag när jag tänker efter.

Större delen av dagen har jag tillbringat med likasinnad spårnörd i Nikkala, där vi lagt spår åt varandras jyckar, fikade och surrade. Dessa dagar är mina absoluta favoritdagar.

Det är så roligt för nu märker man klart och tydligt att Affe utvecklas för varje spår han går. Han har verkligen fattat vad det är frågan om och viktigaste av allt, han har motivationen. Trots att linan trasslar och trots att matte bromsar när knäet låser sig och trots att vinden rör till spåret, så fortsätter han, oförtrutet.

Viden är ett gissel och hur man än försöker, vänder och vrider den sig. Det som ena stunden var medvind, blir plötsligt motvind för att sedan övergå till en sidvind i orkanstyrka. Överdriver kanske något men vinden försvårar helt klart spårläggandet och själva spårandet.

I dagens spår fick han en sak i mitten, som inte var så superintressant, att fortsätta spåra var viktigare. Slutet däremot, pipisen är jättekul och den ska döden dö *fniss*

Lite utanför spårkärnan bitvis och lite virr här och där samt en aning luftvittring men annars riktigt bra. En nöjd, glad och hoppfull matte är resultatet av dagens spårande.

Har man aldrig spårat kan det nog vara svårt att förstå fascinationen i det hela. Men känslan som idag när collien Nemo markerade en skogpinne som jag hållit i min hand några få minuter är helt magisk.

                                           Fanny leker solcell                                                  

             

Mitt knä vill inte ge med sig och jag känner mig lite modfälld. Att bara knata långsamt (typ i slow motion) går bra men trappsteg upp och ner är svårt, att böja ännu svårare.

Snubblade till i skogen idag och det gjorde så s**ns ont men kanske hoppade senan rätt igen för det blev i vart fall inte värre.

Nä, får man gå och sova nu?

Inleder med tråkiga nyheter. Sambo som just återvänt från en skogstur, lät meddela att:

MYGGEN ÄR HÄR !

Det blev sommar igår och än så länge verkar det hålla i sig. Fast jag avvaktar nog med att tvätta och vika in de fodrade byxorna i skåpet, ett tag till. Har redan gått på niten en gång, då jag trodde de var färdiganvända för den här säsongen, men tji fick jag.

   Växlande molnighet?

Passade på att njuta en stund av solen igår och medan jag gjorde det fick Affe prova på livet som jämthund då jag placerade honom i en av de tomma hundgårdarna. Gick väl ganska bra men han kunde inte koppla av och trampade mest runt, lite pip kom det också i mellan åt.

   Matte har satt mig i fängelse.

Idag gick jag ett steg längre. När vi kom från morgonpromenaden fick han gå direkt till hagen och jag gick in och duschade. En halvtimme senare gick jag ut och hämtade honom.

Svårt att säga hur han trivdes idag för han hade fullfokus på jordkällaren som ligger några meter från hundgården. Jag vet att det kutar runt möss i det höga, torra gräset och att säga att de fascinerar/blockerar honom är en underdrift.

Men det vore helt klart underbart om han skulle lära sig tycka om att vara där, inte hela tiden men en stund då och då. Tror det skulle göra honom gott och vara ett bra komplement till promenaderna. Jag vet ju att han gillar att vara ute på gården och sista dagarna har han börjat köra med – neeej, jag vill inte gå in och slänger sig raklång på bron. Man får praktiskt taget dra in honom.

   Jag vill inte gå in! Jag tänker inte gå in! Låtsas sova, så kanske jag slipper.

En som definitivt skulle uppskatta om Affe tillbringade lite mer tid i hundhagen är Fanny. Imorse fick hon när Affe var ute, leka med en pipis helt på egenhand och jösses vad hon blommade upp. Gamla Fanny visade sig och det var så glädjande att se.

En terrier tar definitivt ingen hänsyn till ett värkande knä, så innan jobbet igår var det bara att bege sig i väg på någon slags promenad. Jag frångick mina principer ”inte vara lös innan matte ska och jobba” och släppte Piraffen, vi kan kalla det för att han sprang skogsruset. Hej och hå, vad det gick.

Introducerade visselpipan för första gången och var noga med att se till att han lyckades varje gång och fick bra belöning. Tanken är att pipan ska fungera om det är så, att det någon gång blivit för mycket lingonris i öronen, när jag ropar AFFFFEEE!

I ett försök att göra mig själv lite intressantare än att bara agera godisautomat på promenaden hade jag med mig en leksak som dels fick utgöra belöning vid den vanliga inkallningsträningen och dels som sökobjekt. Nu gjorde jag det väldigt enkelt och lät honom se när jag kastade in leksaken i skogen.

Kul tyckte han och svischade efter men sedan var det stopp. Jaha och nu då? Inte alls som Emil, då han hittade det gömda föremålet, oftast min vante. Som en galning kutade han runt med vanten i munnen, helt överlycklig.

Nå, det var första gången för herr Piraff och någon måste lära sig att sänka sina förväntningar. Känns bara som att Emil visste vad han skulle göra utan att jag behövde lära honom. Affe däremot är som ett blankt kort och kräver vägledning i det mesta, jag står handfallen och vet inte hur man gör.

   Min inplanterade vitsippa blommar.

Förgätmigej, bland det sötste i blomväg som finns, tycker jag.

Nu ska jag ta reda på om hästarna på V75 sprungit som jag ville att de skulle göra.

Ha en fortsatt trevlig helg.

Kanske sommaren kommit nu? Det är i alla fall klarblå himmel och strålande sol. Termometern visar på 14.9 grader.

Frukosten för mig och hundarna, alla 5 är avklarad, pannan är eldad och tvättmaskinen på gång, så nu då? Borde putsa fönster, borde städa, borde baka. Äsch, det lutar åt att jag parkerar min bakdel på en stol i solen, en stund åtminstone.

Senare idag bär det av till jobbet, ett fånpass på några ynkliga timmar men absolut till knäets fördel. Gårdagens pass var en vånda och jag hade gladeligen kunnat kapa av mitt ben. En gnagande, molande känsla inne i knäet, förpestade tillvaron och var inte skönt alls. Dessutom går jag som en gammal krigsveteran, linkandes vilket påverkar mitt andra, inte superstabila knä.

Sover gör jag, som en gris. Går och lägger mig tidigt och stiger upp sent, inte likt mig alls. Men min rullgardin är inte optimal och släpper in för mycket ljus, som skär som nålar i ögonen. De har jag nu löst genom dessa, skratta inte.

De var faktiskt helt underbara. Dock vaknade jag efter någon timme, alldeles svettig runt ögonen. Visst brukar fina damer ha sådana här? Fast rosa och fluffiga. Där ligger de i sin ryschförsedda säng med en snofsig pudel bredvid sig, någon kärleksroman och en sliskig pralinlåda. Eller har jag sett för mycket film?  

Mina, vad de nu kallas, kommer från något flygbolag, tillsammans med en liten tandborste, strumpor och en uppblåsbar nackkudde, alla i samma vackra? blåfärg.

Jag och sambo skulle köra en liten viktoffensiv, några veckor var det tänkt. Det sprack rätt omgående. Under färden till Norge, dit han begav sig under gårdagen, inmundigades detta.

   Ser rätt kladdigt ut, vad det nu är.

Och jag var väl inte så mycket bättre med mina massiva räkmackor, som jag tillverkade igår kväll. Rostat bröd, ägg, tomat, räkor, rucola och icke att förglömma, den livsnödvändiga och supernyttiga majonnäsen. Yummi.

   Min räktoast

Värdet av vänner som hjälper och ställer upp är helt ovärderbart och jag skickar en tacksamhetens tanke till våra goa vänner som tagit sig an lilla Lotta, nu när sambo är bortrest.

Kärlek, bus och full uppmärksamhet, att Lotta är i himmelriket hyser jag ingen tvekan om. Jag hoppas bara att hon inte kör slut på våra kära valpvaktare.

   Söt-Lotta, på dagis.

Si sådär, då var tvättmaskinen klar och tempen har stigit till 16.3 grader. En långsam hundpromenad och en stund i solen då. Fast nog sjutton har det börjat komma lite moln, typiskt.

Ha en trevlig fredag.

Löparknä, löd diagnosen på mitt onda i benet, vilket i mitt fall innebär att senan som går från höften ner till knäet är inflammerad. Och plötsligt fick jag ett svar på varför jag haft känningar i höften också.

Direktiven för tillfrisknad var korta och koncisa, VILA, antiinflammatoriska tabletter/salva och stretch. Hos sjukgymnasten är det ultra och massage som gäller.

Frågade lite försynt vad jag kan göra då? - Allt som inte gör ont, blev svaret. Men hallå! Det gör ju ont bara att gå…

Sambo skakar på huvudet och säger lite spydigt – så går det när man låtsas leka elitidrottare. Tack för den.

Visst har jag hittat fina smilsar? Kan tillägga att jag kanske inte är fullt så mordisk som det kan verka *hehe*

Gårdagens linkande på jobbet gjorde inte fördel i något av mina knän så efter långt och högst tveksamt övervägande valde jag att korta ner mina dagar den här veckan. Förstå att det känns surt, när man vill jobba och samtidigt är snabbaste vägen till att bli ”frisk” att inte göra det. Snacka om dilemma.

Idag var jag tvungen att hanka mig iväg på en längre Affepromenad, den första sedan i fredags. Husse är bortrest och Affes huvud behöver definitivt rensas, innan han ska vara ensam under de timmarna jag arbetar.

Kunde imorse, dagens datum till trots, konstatera att det inte alls är fel med mössa och vantar på promenaden. Glömde vantarna och händerna var nästan bortdomnade när vi kom hem, skrämmande.

Operation göra hund av Affe, fortsatte igår på onsdagsträningen. Kom dit, ingen där, snopet. Jahapp, vi får väl träna på egenhand då, vilket visade sig vara nog så svårt. Efter en stund kom det iallafall en deltagare till, så lite störningsträning blev det trots allt.  

Han sköter sig i mikrosekunder, går fint och tar kontakt sedan bara pyser det över och han kastar sig iväg som värsta känguru look alike, synnerligen tålamodskrävande.

Efter måndagens träningspass på asfalt hade han lyckats få trampdynorna bak lite uppskavda, nästan som blåsor. Suck.