Man får slicka sina sår och försöka samla ihop skärvorna av kropp och själ, sedan är det bara att påbörja uppbyggnaden av sig själv igen. Knäckt men inte död så än finns det hopp. Känslan att vilja gömma sig under en sten kvarstår men det hjälper ju tyvärr inte så till helgen tänkte jag och sambo ge oss ut i det lokala lördagsvimlet. Inget jag direkt ser framemot men nya skor och träningsbyxor står på inköpslistan till sambo.

Idag kan man säga att jag slog tre flugor i en smäll. Affe fick vara ensam i nästan 5 timmar, hundmedikamenterna fylldes på och jag fick handla mat i lugn och ro, helt anonym på annan ort. Att det blev nästan 30 mil att köra kvittar faktiskt. Mest värdesatte jag så klart handlingen, inga blickar, inga nyfikna frågor eller elaka kommentarer. Helt underbart.

Maten har inte smakat sista tiden så nu försöker jag tänka ut något riktigt gott till helgen som kan sätta fart på smaklökarna. Funderar på smördegsinbakad älgfilé fylld med färskost med smak av vitlök och örter. Till detta hasselbackspotatis med parmesan och bearnaisesås. Eller också hemmagjord pizza, nästan lika gott det.

Just det, nu undrar ni säkert hur Affes nästan fem timmar här hemma hade gått. Nå, han lever och har inte tuggat sönder något. Har spelat in men inte tittat och filmen har dessutom brutits efter drygt 3.5 timme.

Jag tror att jag föredrar att leva i vissheten att det gått bra. Motgångar på alla plan känns ytterst tungt just nu och sanningsenligt har jag i dags läget en tendens att överreagera en aning.

Affe har idag demonstrerat egen vilja på ett nytt plan. JAG TÄNKER INTE GÅ PÅ PROMENAD, när jag vet att du pillat med matskålarna och dessutom ställt ner Fannys mat innan vi gick ut. Första tanken var ju naturligtvis att han hade ont, när han så tydligt visade att han inte ville gå men det har aldrig hindrat honom tidigare. Ungefär 5-6 gånger tvärnitade han och tittade rebelliskt. Ha! Sa matte bara. Hade jag gett med mig där kan jag säga att Affes första steg till makt över mig och egenbestämmande hade tagits, alltså gick vi vidare och efter 5 minuter hade han glömt all ovilja att gå, lilla gubben.  Riktigt sött och lustigt försök, kan jag tycka.

På väg mot dagens utflyktsmål var det en massa renar längs vägen, förbannat korkade djur.

I alla fall, på ett ställe längs E4an poppar det plötsligt upp ett tiotal renar på vägen, bilarna tvärtnitar och vissa tutar frenetiskt, vilket skrämde renarna på flykten, tillbaka samma väg som de kom ifrån, en upplogad skogsväg. För att nästa sekund stanna abrupt och vända tillbaka mot E4an igen. Det visar sig att en människa kommer gående längs den plogade skogsvägen.

Min sargade hjärna satte ju så klart omedelbart igång att fundera på detta dilemma (allt som inte har med sista tidens händelse är välkommet avbrott)

Så vad gör man? Vill man verkligen driva renarna mot en hårt trafikerad E4a (och då är det inte renarnas välmående jag har i åtanke)? Hade man kunnat plumsa sig förbi och rundat renarna (ganska oländig terräng)? Människan ifråga var inte purung och detta kanske var enda vägen att ta sig hem.

Jag undrar jag vad man gjort om man ställts i samma situation. Jag tror att jag hade plumsat en bit in skogen, satt mig på en sten och väntat, eller under den. Ser ni, min strålande humor finns minsann kvar.