Då var sista rehabbadet avklarat för Affes del och idag blev vi extra ompysslade eftersom både rehab-Sanna och specialist-Inger var på plats, dessutom hade vi husse med oss som alltiallo.

Badet gick väl si så där men Zylkéne tar definitivt ner hans toppar och han blir lättare att bryta i sin bubbeljakt. Grillad kyckling är världens bästa avledare   

Inger uppmärksammade idag något i hans rörelsemönster som hon inte kunde säga vad det berodde på. Han verkar mera obenägen att böja och förflytta sig åt ena hållet. Vi ska fortsätta träna på egenhand, bland annat genom att gå mycket slalom och träna börjar åt båda hållen.

Blev även rekommenderad att sätta honom på ett löpband (i bästa Cesar Millan anda) där man lugnt och smidigt kan styra hans promenerande och förhoppningsvis få honom att gå i den önskvärda skritten, vilket är supersvårt ute eftersom allt är så spännande där.

I slutet av maj (om det nu inte blir värre) ska vi tillbaka för att se hur saker och ting utvecklats. Så nu blir det till att släpa hit svärmors gåband igen, suck. Det är stort, klumpigt och väger asmycket. Men vad gör man inte…

Jag fick ett litet återfall   när det kommer till inspelningen av filmen ”Affe är ensam hemma” och passade igår på att spela in en tre timmars sekvens.

Det känns dock som att jag fick en klar och tydlig bekräftelse på att jag skulle sluta upp, en gång för alltid med detta nonsens. Det hade nämligen uppstått något fel i inspelningen och filmen gick inte att se. Rätt skönt kan jag tycka nu när jag insett att det är behagligare att leva i ovisshet.

Nu väntar jag och Fanny på att husse ska komma hem så vi får gå på en liten promenad. Det är strålande sol   och -14.6 grader. Lite för kallt för Fannys tassar men om jag pälsar på lilla fröken lite extra ska det nog gå bra och lösspring brukar göra susen.

Ha det gott