My head hurts badly. Hatar att ha huvudvärk. Fick verkligen pina mig iväg på en skidtur med Jamie i det soliga vädret. Ett soligt väder som visade sig vara inte fullt så angenämt eftersom det blåste småjävlar åt alla håll och kanter. 1 mil skrapade vi ihop åtminstone och jag var ungefär 3 mm från att åka in i ett träd. Liten nerförsbacke och träd är en dålig kombination när man heter Jenny och har ett par skidor på fötterna. Det var en hårsmån från kollison.

Lyxade till dagens skidtur med att förtära en väldigt gammal apelsin men den smakade ljuvligt. Jamie fortsätter att fascinera. När jag satt där i snön och försökte skala min gamla apelsin, la hon sig bara ner i snön. Inget spring, inget pipande och ingen rastlöshet. Underbara hund. Jag vet ju att det är så de ska göra för att spara energi, ladda batterierna, för att sedan orka dra släden. Men ändå..

På jobbet har jag idag byggt min absolut största exponering hittills. En gigantisk Oreokaksexponering. Det tog hela förmiddagen att bygga ihop displayerna och ställa upp dem på plats. Bara att hålla tummarna att det inte rasar.

Blir nog en tidig kväll idag. Efter den lugna helgen med sovmorgon både lördag och söndag, hade jag extremt svårt att somna igår och vaknade redan vid 23 och tyckte det var dags att stiga upp.

Försöker bestämma vilka dagar jag ska vara ledig, SVÅRT, för en arbetsnarkoman.

Länge sedan en helg varit så avslappnad (lat) som denna. Jag har, förutom morgonens 10 km runda med Jamie, bara latat mig i solen och ätit hela långa dagen. Nu är magen obehagligt mätt och svullen. Grillad korv och varm choklad är gott men min mage reagerar med missnöje på den sortens mat och dryck. Nu får jag böta i flera dagar framöver.

   10 km i strålande sol uppe längs järnvägen. Ljuvligt! 

Rätt stolt över mig själv, betongbarn som man nu är, att jag faktiskt är kapabel att göra upp en ordentlig brasa och det utan diverse tändvätskor och liknande. Det går ingen nöd alls på mig med andra ord.

Jamie har trivts utomordentligt och legat ihoprullad som en liten boll bredvid mig i snön hela dagen. När hon fick återgå till hagen var det inte roligt alls och hon kör med sitt  yl-skrikande med jämna mellanrum. Jag blir gaaalen.

   En Alaskan husky boll.

   Nyvaken.

Har en hel massa semesterdagar kvar att ta ut innan månadsskiftet mars/april. Kommer inte hinna ta ut alla, som vanligt. Men någon extra ledig dag lite här och där kommer det att bli. Försöker planera in dagarna enligt SMHIs tiodygnsprognos med utlovade soldagar. Men det känns ganska mycket som att spela på lotto *hahaa*

  Tjingeling!

Äntligen sol och ledig dag. Inledde morgonen med en 10 km promenad med Bill och Bull. Mötte min brevbärare som stannade och surrade. - Vet du hur långt hemifrån du är! - Jooo, ca 5 km. -  Och så här tidigt farten! - Jooo, van att vakna tidigt. Klockan var väl sisådär 7.00 Morgonstund har guld i mun. Så fruktansvärt skönt med sovmorgon. Att stiga upp klockan 6 istället för 2,40 är en enorm skillnad.

Fast jag däckade tidigt igår. Efter att ha hunnit somna sittande framför datorn var jag i säng redan klockan 20.00 Men har drömt mardrömmar. Ruben försvann spårlöst. Det var helt fruktansvärt. Jag la ut efterlysning på Facebook och försökte sammankalla en sökgrupp. Vi skulle träffas 19,30 och börja söka. Tiden var superviktig, undrar varför. Har burit med mig den obehagliga "försvinnakänslan" hela dagen.

Förra natten drömde jag om ormar IGEN. Gången före drömde jag att min kusin höll en orm i sina händer. Den här gången hade jag en orm som slingrade på mitt ben och jag tror det var pappa som tog bort den. *ryser* hatar verkligen ormar!

Min sömnkurva! Undrar om den högsta toppen är Rubens
försvinnande eller ormen...  

Efter promenaden idag blev det ett stadsbesök. IKEA-Ingvar bjöd på frukost. Efter lite klädinköp skyndade jag hem och konstruerade en snösoffa. Ut med fårskinn, sittunderlag och i blixtens hastighet parkera en människorumpa och två hundrumpor i solen. Ruben som förra våren hade 3 miljoner myror i sin rumpa har mognat avsevärt och Jamie la sig efter en stunds trampade.

Saknade min Affe-fis alldeles kollosalt. Det här med att mysa solen var liksom våran grej. Han hade så bråttom när han visste vad som var på gång. Han skulle vara först upp i solsoffan och parkerade alltid lilla terrierrumpan på bästa platsen. Där låg han sedan i timtals bredvid mig och bara njöt. Ofta, ofta drömde han och gav ifrån sig små pipljud och det "sprang" i tassarna. Älskade lilla Affe. Om han hade fått finnas kvar, hade han blivit 5 år idag. Grattis lilla gubben, var du än är.

Jag och Affe  

  Som jag saknar den här hunden. Lilla Affe.

Det var helt ljuvligt i solen och så varmt. Dock mulnade det på rätt snabbt så vårt sollapande blev kortare än jag önskat. Men det verkar bli liknande väder imorgon och då ska vi vara på plats tidigare.

14 mars idag och jag skulle kunna ta semester resten av månaden om jag skulle vilja. Frågan är exakt HUR rastlös jag skulle bli efter typ två dagar.

Go kväll!
  

Nej, Memma är inte gott. Det går att få ner men tyvärr inte mer än så.

En av mina brödleverantörer har pratat sig varm om denna finska delikatess som äts som en slags efterrätt. Han gav mig en bytta i smakprov och har nu spänt väntat i en veckas tid på att jag ska lämna smakrapport.
Idag gjorde jag slag i saken och smakade. Jag följde hans råd om vispad grädde med vanilj. Egentligen ska det vara strösocker på och ovispad grädde *urk*
Smaken på memma är ungefär som kavring uppblött i öl. Kavring är gott i tunna skivor med smör och ost. Inte uppblött med vispad vaniljgrädde. Tack men nej tack.

Gjorde fredag den 13 till lite av en egodag. Smet tidigare från jobbet för att hinna gå på hundpromenad innan min massage. Lyxigt. Brukar i vanliga fall pina mig i väg på en kortare runda efter massagen men idag hade jag aldrig orkat. Snälla Heidi som masserar mig, höll på säkert  1 timme och jobbade med en låsning i ryggen. Ändå tog hon bara betalt för 45 minuter, underbart.

Nu är jag mätt och trött så trött. Slog igång teven, första gången på flera veckor men jag inser att jag inte kommer att orka glo på den en endaste sekund.

Go kväller.

Umeå tur och retur. 80 mil bekräftar att jag har en bakdel och den värker. Men oj vad roligt jag haft och jag sänder en tacksamhetens tanke till min chef som kom med förslaget och ansåg att jag behövde komma iväg och se något annat.

Jag har säkert lagt på mig 4 kg. Hade vi inte käkat innan mässan hade jag kunnat pressa hur mycket godsaker som helst. Skinkor, ostar, röror, korvar, munkar, glass, juice, kvarg. Listan kan göras oändlig. Kan väl erkänna att det slank ner en hel del trots mättnaden. Jag är rätt bra på att pressa, när det gäller.

En hel massa ordrar är lagda och man känner sig inte så lite drottningaktig när man med fria händer kan boka kampanjer efter tycke och smak.

I form av besökare belönades vi, utöver själva smakproverna på mässan då, med egna påsar innehållandes en massa delikatesser. Tillslut blev det rätt tungt att bära. Jag har nu majskyckling, revben, coleslaw  och ost i min kyl, bara för att nämna något.

   Ett urval av dagens skörd :D

Nu ska jag och mina två bästa vänner göra oss redo för natten.
Klockan ringer 2.40 imorgon. Det är med andra ord öppning på
Ica som gäller.

Dagarna rullar på och jag hinner *läs orkar* inte med så mycket mer än hundarna, som ska ha sitt oavsett hur slut jag än är. Samtidigt är det ju genom dem som jag får motivation och glädje.
De som känner mig väl vet att säkraste kortet just nu är att bara låta mig vara, tills tröttheten försvinner och jag krälar upp från gömstället under min sten och blir en betydligt trevligare individ igen. Tack, ni är bäst.

   Ruben är min förebild när det kommer till
konsten  att "gräva ner sig"
Det skymtar en bullenos i täcket :)

Jamie börjar bli allt mer hemmastadd och är en härlig krabat. Hon har som ny rutin att flyga upp i min säng som en kanonkula när klockan ringer. Oftast landar hon på mig. Ett ganska bryskt uppvaknande med 14 kg Alaskan husky på magen i yrvaket tillstånd.

   Utslagen Jamie.

Jag hade en incident i söndags som kunde ha gått riktigt, riktigt illa. Jamie föll i ån (gick igenom isen) och eftersom det är strömt hade hon stora problem att ta sig upp. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Stod uppe på bron och såg henne följa med strömmen. Kastade mig ner på ena sidan men insåg att hon aldrig skulle kunna ta sig upp där. Upp igen och ner på andra sidan. Tillslut fick jag tag i halsbandet och kunde fiska upp henne.

Så vi har med andra ord premiärbadat och det är kallt i vattnet kan jag låta meddela. Fast det kände jag inte just då. Mina händer skakade en timme efter den här händelsen.
Hade hon inte orkat simma hade hon troligtvis följt strömmen och hamnat under den packade isen bara en pytteliten bit längre ner. Hemska tanke. Vi hade innan detta varit på en 7 km skidtur men tydligen fanns det ork kvar. Tack och lov.

Hon är så otroligt duktig på att komma när man ropar. Senast idag fick jag bevis på det då vi återigen var på skidtur och från ingenstans dök en skoter upp. Jag ropade på henne och hon kom som ett skott. Skotern stannade och vi pratade lite. När han sedan åkte vidare visar hon inga tecken på att vilja dra efter. LJUVLIGT!!  Det är första hunden med "rätt" inställning.

Imorgon åker jag och en kollega på färskvarumässa i Umeå. Ska bli roligt och spännande, har aldrig varit på någon tidigare. Jag planerar kallt att äta hela dagen. Det måste ju finnas smakprover tycker man. Nu ska jag ju förstås inte bara äta utan även boka in diverse kampanjer till så kallade mässpriser. Blir en lång dag.

Var inte alls sugen att promenera en endaste meter idag med hundarna, trots strålande solsken. Tröttare än trött, vilket bara var att ignorera, så klart. 
Förstår inte hur jag orkade men vi knåpade faktiskt  ihop 9 km på dagens skidtur. Svinjobbigt eftersom jag fick ploga upp spår i flera km. Ända till vi stötte på han med skotern och sedan kunde åka efter skoterspåret, vilket var 1000% lättare. Jag drömmer ljuva drömmar om riktiga skidspår...

Hej svejs

Tänkte jag skulle avlägga livsrapport så ni vet att jag lever. Även om det där med levandet är ett stort frågetecken. Är så fruktansvärt in i graven trött och efter en fullkomligt avskyvärd vecka vill jag bara gräva en liten grop och kräla ner i. Men det går ju inte. Så tillbaka till bita ihop och ta en timme i taget, ungefär.

Med hundarna går det hur bra som helst och vi börjar så smått att hitta lite nya, gemensamma rutiner. Kan väl ana att lite trötthet kommer från all den friska luft jag inhalerar under våra många promenader. Det blir en hel del av den varan.

Idag har vi hälsat på hos veterinären. Jamie har chippats och vaccinerats. Ruben har också chippats, på sätt och vis. Men i hans fall rörde det sig om ett hormoninplantat som gör honom steril. Vill helst undvika att det blir bullhuskys, som någon på Facebook så vitsigt kom på.

Så, nu vet ni att vi lever.