Har motvilligt accepterat mitt "nya" viktläge   och har idag inhandlat ett par täckbyxor i passande storlek. De gamla gick på men var ack så tighta (läs korvskinn) och värmde inte alls. Skulle inte köpa nya men nu är jag less på att frysa.

Hittade även en t-shirt i regnbågens alla färger + några till som jag var tvungen att köpa. Den var inte alls vacker men man blir glad när man ser den och det kan ju behövas.

Med mig till stan hade jag min kompanjon Emil och idag gjorde vi något vi inte gjort på länge, nämligen stadstränade. Han är så duktig min lilla smurf   och han vet precis vad han ska göra när vi möter folk, vilket är: titta på matte så klart. Det märks tydligt att han tycker det är superskoj att ranta omkring i stan, han blir liksom lite extra stolt (matte med). Men som vanligt bommade vi alla hundägare. Idag var det dock förståeligt, vädret var långt ifrån trevligt och trottoarerna var inte plogade.

För er som inte vet kan jag berätta att en tidigare version av terminatorn Emil inte klarade av att möta vare sig hundar eller människor, knappt bilar utan att han gjorde hiskeliga utfall, som mer än en gång innebar att han satte tänderna i mattes ben. Usch vad fruktansvärt det låter. Men sådant gör han alltså inte nu längre tack vare god hjälp och envist tragglande.

När vi närmade oss Shell blev det extra fart i de små Emil benen. Hur han kan minnas fattar jag inte men vi brukar alltid, när vi går vår sväng, stanna till vid Shell och husse kommer då ut med ett korvbröd åt Emil. Men idag jobbade ingen husse, Emil tittade och letade efter husse, viftade till och med på svansen åt eventuella korvbröds leverantörer. Men det hjälpte inte och han såg riktigt snopen ut.

När vi sedan var tillbaka på IKEA parkeringen tyckte vi att vi varit duktiga och var värda pizza. Dessutom hade jag en känsla av att sambo behövde detta som medicin mot gårdagens äventyr och jag hade rätt. 

Mitt svåra beslut jag nämnt tidigare har naturligtvis med Emisen att göra. Men nu vacklar jag och känner att jag måste prova lite, lite till. Kanske något ännu går att förändra och göra bättre. Det är svårt när hjärnan säger ett och hjärtat något helt annat. Är man som jag, blir det lätt att man följer sitt hjärta även om det inte alltid är det klokaste och det bästa.

Uj vad långt detta blev och dessutom inlägg nummer två samma dag. Ja ja, nu ska Fanny få sin aktivering och sedan är det kväll.

 

melitta

31 januari 2010 21:48

Men jag måste säga att det du nu lagt på dig i vikt inte märks..inte i min ögon iaf:) Du är fin som du är;) Skoj! det där med djur hur dom kommer ihåg allt som e gott:) kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...