Det tog mig flera månader att avgöra vilken färg jag skulle ha på ramarna till min fotovägg (I-landsproblem) vita eller svarta, svarta, vita, vita, svarta…

Jag beslöt mig för svarta, åkte till IKEA och inhandlade ett gäng ramar i diverse storlekar, la upp dem på golvet och började tveka, månne om det ändå skulle bli finare med vita….

Äh, avgjorde tillslut att jag behåller de svarta och det är ju faktiskt relativt enkelt att byta ut dem, om det känns så.

Det betydligt större bekymret är HUR de nu ska hänga. Jag pusslade och pysslade enligt konstens alla regler med alla ramarna på golvet. Trodde jag var nöjd men provade bara så där i förbi farten att flytta om några, blev tveksam så nu vet jag inte alls. Ska komplettera med några ramar och ikväll ska det vara beslutat. Sedan kommer vi in i nästa fas, den värsta, att göra hål i min nytapetserade vägg, SKRÄCK och FASA!

Jag är när det kommer till min egen hälsa och välmående inte alls bekymrad och undviker i det längsta att söka läkarhjälp. Jag är av åsikten att ”det drabbar inte mig”, vilket det sällan heller gör. Jag är på det stora hela frisk som en nötkärna om man bortser från huvudvärken som med jämna mellanrum torterar mig. Jag oroar mig inte för knölar och krämpor, ej heller av att drabbas av någon dödlig eller svår sjukdom.

Men så igår inträffade något som fick mig att bli uppriktigt rädd och orolig. Detta kommer säkert att låta löjligt och visst kanske även detta är ett slags egoistiskt i-landsproblem.

Jag hade klivit upp i soffan för att rätta till gardinen, när jag skulle kliva ner igen missbedömde jag avståndet och trampade väldigt fel med påföljd att det gjorde fruktansvärt ont i mitt knä.

Jag har haft knäbekymmer tidigare och det höll ärligt på att knäcka mig. Inte själva smärtan då utan passiviteten och vilan som det medförde/krävde.

Värken ville inte släppa på hela kvällen och när sambo kom hem var jag i upplösningstillstånd, "lika bra du kör mig omgående till psyket sa jag för om jag blir konvalescent nu, kommer jag att gå under"

Jag har just kommit igång med träningen (efter de tidigare häl- och knäproblemen samt Affens alla turer) att springa och träna är min ventil här i livet, jag behöver detta för att må bra, för att fungera ordentligt. Man kan säga att jag blir en betydligt trevligare människa när jag får träna och motionera.

Egentligen stod det träning på dagens schema men jag vågar helt enkelt inte, för vad är väl några dagars vila mot flera månader. Och JA, jag känner av knäet även idag, FAN.