Plötsligt händer det! Och då pratar jag inte om att jag vunnit på lotto eller liknande. Jag! Som ALDRIG är sjuk har åkt på en praktförkylning. Vilket inte är jätteförvånande då jag blivit basiluskattackerad från minst två håll.

 
Jag har varit vissen sedan i tisdags och i natt har det blommat ut. Hasade mig till jobbet klockan 5 och öppnade, ofräschare varelse får man leta länge efter. Jag har verkligen känt mig förtjusande när jag nyst och snörvlat bland brödhyllorna på ICA. Mina nysningar är dessutom så där rejäla, så det liksom vibrerar i närborrarna och det dör några miljoner hjärnceller varje gång efter som själva "nysen" är så kraftig. Underbart när man böjer sig fram och det rinner snor-lianer från näsan.

   Fin frulle på jobbet. It´s keeps you going! 

Att köra hem var en pärs och jag trodde mina ögon skulle börja blöda av smärta, så otroligt ljuskänsliga. Måste vara vampyrgenen som ger sig  tillkänna.
Inser just att jag tappat smaken. Äter en kanelbulle men det kunde lika gärna vara en bit macka eller en disktrasa, slöseri.

   Så otroligt fint igår morse men mobilkameran
genom bilrutan gör inte solen rättvisa.

   Bullen hade haft trist, pucko!

   Nu har han ett riktigt ben eller rättare sagt ett
renhorn som han fick av familjen igår.

   Grrrrr!

Fast det jag egentligen ville berätta var om gårdagen då jag och Ruben var och hälsade på. Främsta syftet med besöket var att se om det kunde leda till en framtida dagisverksamhet för Ruben. Familjen har helt enkelt erbjudit sig att vara hundvakt, till Ruben, förutsatt att det funkar med deras barn och deras tre egna hundar. Detta är något jag verkligen är i desperat behov av. Jamie får ju bo hos sin uppfödare om det skulle behövas. Men bullebarnet är en annan femma.
Hade en bra känsla rörande familjen då de själva haft bulle och vet vad det handlar om. En riktigt besvärlig bulle till och med. Jag har pratat en hel del med pappan och dottern som brukar vara med på samma hundträffar som jag och Ruben.

Startade med gemensam promenad innan vi släppte tillsammans gänget inomhus. De sedvanliga "bulleframfartsvarningarna" slapp utfärdas, underbart.  
Ruben inledde snabbt med att sno en leksak av yngsta dottern. Kändes inte jättelovande. Inte heller när några porslinsugglor rullade längs golvet. - Jag ersätter allt som går sönder! Lovade jag högtidligt.

Jag var på helspänn livrädd att han skulle göra något, som flyga på någon eller liknande. Han har gjort det på Affe och även Jamie har fått på pälsen lite. Men inget hände. Inte när han var på rygg i famnen hos någon och ena hunden kom fram. Inte när det sattes ner en tallrik med gotta på golvet och han tillsammans med en annan hund slickade rent den. Inte när det tappades godis på golvet. Inte när andra hunden tuggade lite på honom. Angående det, tuggandet, skötte han sig otroligt fint. När andra hunden gjorde något slags utfall, ålade Ruben omkring på rygg och viftade på svansen. - Jag är inte farlig, - jag är inget hot, - vi kan ha kul, - jag lovar. Duktiga, duktiga bullen, trots att matten var med och glömde andas av nervositet.

   Hela gänget samlat. Ruben är
fullt fokuserad på uppgiften.

Tre timmar rann iväg och jag tror faktiskt att vi är välkomna tillbaka och det är då första gången. Helt underbart när en hel familj är så samkörd när det gäller hundarna. Att fösa undan. Att ignorera. Att läsa signaler. Alla gjorde det, från yngsta dotter till äldsta son. Jag är så imponerad och helt trygg med att lämna Ruben där.

Kan vara hebreiska i texten idag, orkar inte korrekturläsa så noga. Ha överseende.