min lilla Emil. Stundvis går jag nästan sönder av sorg. Den som aldrig haft hund/djur kan omöjligt förstå den sorg man känner vid förlusten av en fyrbent vän.

Jag undrar hur länge det kommer att göra ont..

Vardagliga situationer är värst, när man kommer hem, när man stiger upp på morgonen, vid måltider tillfällen då man är van att få känna en liten Emil nos och höra trampet av hans tassar.

Fanny är den enda som inte sörjer det minsta lilla och som husse uttryckte det "flera års terror är slut" och så har det nog varit för Fanny.

Jag försöker snabbt komma in i vanliga rutiner dvs vara och träna, handla osv Insåg idag att det var fruktansvärt skönt att vara hemifrån, det blir lite mindre påtagligt på sätt och man lyckas nästan förtränga det hela för ett ögonblick. Att komma hem igen var att kastas tillbaka till den jobbiga verkligheten.

Jag hoppas att min lilla Emil har det jättebra i sin hundhimmel och jag kan tänka mig att han just nu kutar som en liten maniaak över någon äng med flaxande öron, svansen i topp och ett stort hundleende. 

Om det var något han älskade så var det att vara fri och det är han nu.......