Min lilla älskade Emil är nu en änglahund. Det gör så ont, så ont och jag är så fruktansvärt ledsen. Ett stort hål, något som fattas, livet kommer aldrig att bli sig likt igen och jag hatar det. Jag fattar stundvis inte att han är borta, bara väntar på att han ska komma springande när jag rör i matskålen, att han ska ligga där och titta på mig när jag kommer in i vardagsrummet.

När jag orkar kan jag berätta mer men just nu går det bara inte,

Min Emil, min Emil kom tillbaks till mig. Hur ska jag lära mig att leva utan dig?

Min Emil